Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDAREVÄSENDETS UPPGIFT. 169
bekände man sig visserligen till kyrkan, men sinnet var det gamla,
sinnet var måhända i allmänhet till och med något mera fallet för
extravaganser än under den föregående tiden, ty man gör ej utan
olägenhet för den harmoniska utbildningen en sådan brytning, att man,
med öfvergifvande af hvad varit af gammalt kärnan i lifvet, ansluter sig
till något nytt lifselement, utan att ännu hafva låtit sig af detta
genomträngas. I utlandet, såsom hos oss, fann man den utvägen lämpligast
att, under det man så godt som nöjde sig med flertalets yttre
underunderkastelse, med ifver arbeta på de högre klasserna. Som vid den
tiden makten gled öfver i deras händer, borde den stora fromheten
hos dem återstråla inom vidsträckta kretsar. Om blott det hos de store
den tiden hade funnits något synnerligt begär att sörja för de ringares
bästa i alla möjliga hänseenden!
Jag har redan i den föregående delen talat om kyrkans försök att
genom införande af vissa fridstider minska osäkerheten och
våldsgerningarna. Genom att gifva en kyrklig prägel åt den hos de store
bibehållna manlighetsförklaringen sökte man helga vapnen och leda kraften
i sådan riktning, att hon gjorde godt i stället för ondt. Riddaren skulle
kämpa mot det onda, som förtryckte, framför allt mot den kristna trons
fiender, han skulle försvara det goda och de värnlösa. De förut
meddelade utdragen ur de kyrkliga ceremonielen för riddareslaget visa
otvetydigt, att detta var kyrkans mening.
Och huru lyckades det? Då vi tala om riddareväsendet, kunna vi
ej underlåta att tänka på korstågen, båda delarne voro yttringar af
samme tidsande, samma tankegångar och känsloströmningar förmådde
riddaren att viga sitt svärd åt kyrkans tjenst och att i den fjärran
Östern kämpa om den heliga grafven. Tankegångar och
känsloströmningar — ty i båda fallen funnos flere. Det är alldeles obestridligt, att
man denna tid var mäktig af en stor religiös hänförelse. Men det är
lika säkert, att man med en viss oro drefs att låta den inneboende
kraften komma i tillfälle att göra sig gällande, att man tyckte om att
se sitt rykte för manliga dåd allmänt erkändt, äfvensom att man icke
alls var liknöjd för timlig vinning. Hos enstaka personer kunde det
ena eller det andra af dessa motiv vara det förherskande, tider kunde
inträffa, då mäktiga personligheters inflytande eller märkliga tilldragelsers
tvång lät allt annat till en tid vika för den fromma hänförelsen, men det
var ej mera än till en tid och fromheten såsom ridderlighetens
förnämsta element, jämte den öfvade kraften, kan icke betecknas såsom ett
genomgående drag.
Om företeelserna under den tid, då riddareväsendet utvecklade sig
och blomstrade, erhålla vi underrättelser såväl i historiska anteckningar
som i alstren af de samtida skalderna, som ej kunde nog prisa
chevaleriet. Väl få vi icke antaga, att hvart drag, som förekommer i
riddarediktningen, haft sin motsvarighet i verkligheten, icke ens hvart drag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
