Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 RIDDAREVÄSENDETS SÄMRE SIDOR.
som är fritt från den vidunderlighet, som här i så rikt mått
uppenbarar sig, men ett är det, som vi med full trygghet hemta ur dessa
dikter: samtidens uppfattning af riddareväsendet och dess uppgifter.
Se vi litet närmare på denna uppfattning, sådan den återspeglar sig i
otaliga drag, måste vi i främsta rummet fästa oss vid den underbara
lätthet, med hvilken man låter de mest oförmedlade kontraster ega
giltighet vid hvarandras sida. Den godtycklighet, med hvilken de
geografiska förhållandena behandlas, är måhända icke större än den
frihet, med hvilken man konstruerar fram de ridderliga förhållandena,
glänsande, äfventyrliga. Vi kunua dock dervid vara förvissade om, att
mycket, som denna poesi bevarat åt oss, är hemtadt från verkligheten,
liksom att allt det, som så konseqvent skildras i de många dikterna
och som så villigt hördes i borgarne, under hvardagslifvets något
tyngande stillhet och vid de bullrande festerna, ej kan hafva underlåtit
att utöfva inflytande på uppfattning och seder.
Det är icke allenast från vår tids ståndpunkt, som talet om råhet
i sed under riddaretiden är berättigadt. Äfven den tiden funnos män,
som upptäckte henne. Guibert de Nogent säger: »männen visade sig
grymme vid alla tillfällen, då de icke hängåfvo sig åt kärleken». Mycken
tid egnades åt denne, som i många fall iklädde sig underliga former.
I stället för sedernes genomgående mildrande infördes en qvinnodyrkan
och ett fikande efter älskog, som just emedan den harmoniska
utbildningen af själslifvet fattades, blef helt onaturligt. Att man och qvinna
helt enkelt möttes i ömsesidig hängifvenhet var alltför simpelt: man
aktade ej den kärlek, som ej hade svårigheter — oftast sjelfskapade —
att bekämpa. Att den som var fri att ingå i äktenskap, vände sig
till annan, som likaledes var fri, det var alltför simpelt: man måste
söka locka till sig ynnest af en annans maka. Det var dock dervid
ingalunda alltid mannen som lockade. Afven den högborna damen var
angelägen att vinna en ansedd riddare till ’vän’. Ej blott
riddardikterna, äfven de historiska berättelserna visa, att desse qvinnodyrkans
dagar voro rika på tygellös osedlighet. Sjukliga yttringar af en kärlek,
som när den ej gick ut på sinnlig lust, i de flesta fall ej var annat än
en fantasiens lek, omtalas ofta af tidens skalder. Riddaren uppträdde
i striden iklädd sin ’väninnas’ linne och när han vände tillbaka med
detta, sönderskuret, genomstucket, blodsudladt, satte hon det utanpå
sina kläder, när hon gick att deltaga i den fest, med hvilken segraren
firades.
Att midt bland dessa besynnerligheter, som stundom böra kallas
vederstyggligheter, äfven fanns äkta kärlek, ädel ridderlighet, poetisk
doft, har jag redan sagt, men, för säkerhets skuld, säger jag det än en gång.
Förslappningen hos det ridderliga väsendet visade sig äfven i
benägenheten att filosofera öfver allt, som med detta stod i sammanhang.
Ett exempel derpå lemnas oss i ett franskt poem från 1200-talet, kalladt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
