Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDDARESLAGETS ALLEGORI. 171
ordene de chevalerie. En kristen riddare har blifvit fånge hos en hednisk
d. v. s. muhammedansk furste, vid namn Saladin. Denne hade af
riddareväsendet fått ett så lifligt intryck, att han ville af fången blifva
slagen till riddare. Ställningen måste för fången hafva varit ganska
obehaglig, men då Saladin sporde honom, med tillämpning på sig sjelf,
hur man skulle bära sig åt för att blifva riddare, svarade fången helt
uppriktigt, att Saladin kunde aldrig blifva det såsom icke kristen, att
göra honom till riddare vore detsamma som att skyla en gödselhög med
en silkesduk i hopp att dermed taga bort lukten. Saladin lät sig häraf
ej afspisas, utan fordrade detaljerade upplysningar. Då underrättade
honom riddaren, att först erfordrades ett bad. Ett sådant tog man den
tiden vanligen som inledning till en fest, men nu hade man åt badet
förlänat en vida högre betydelse: liksom barnet lyftes ur dopet, tvaget
rent från all syndasmitta, så skulle den blifvande riddaren ur sitt bad
uppstiga utan fläck och dålighet. Det var en naturlig sak, att man
efter badet klädde sig och hemtade hvila, men äfven detta hade fått
en symbolisk betydelse: de rena kläderna betecknade renheten till kropp
och själ. Öfver underkläderna tog man på sig, för praktens skull,
en röd kjortel: dermed gaf man tillkänna sin villighet att utgjuta sitt
blod för kristendomen. Derefter skulle man taga på sig svarta skor:
detta skulle vara en påminnelse om jorden, af hvilken man var kommen,
och till hvilken man skulle vända åter, en påminnelse, som skulle taga
bort all högfärd. Vidare skulle man om lifvet fästa ett hvitt bälte,
och dermed betecknades åter renheten — de upprepade påminnelserna
om renhet visa, att förklaringarna kommit långt efter det seden,
bestämd af rent praktiska förhållanden, hade kommit till stånd. Derefter
fastgjordes sporrarne: liksom hästen lyder ryttarens sporrar, så skulle
riddarne låta sig sporras af Guds vilja. Sedan skulle svärdet fästas vid
sidan, det tveeggade svärdet, hvars ena egg betecknade, att man skulle
slå de rike, som förtryckte de fattige, hvars andre egg betecknade, att
man skulle slå de starke, som förföljde de svage — åter en omsägelse,
som visar, att den detaljerade tanken är tillkommen post festum.
Allteftersom den fångne riddaren gjorde denna framställning, utförde han de
handlingar, som han omtalade, men när han kom till den följande akten,
örfilen, stannade han, ty han vågade ej med en sådan traktera sin herre.
I stället gaf han honom en förmaning, att han aldrig skulle hafva med
förrädare att göra, att han aldrig skulle gifva dåliga råd åt fruar eller
jungfrur, utan i stället hägna och försvara dem, att han skulle fasta
samt flitigt höra messan — det sista en omening, när det sades åt en
muhamedansk furste, och det hela något, som aldrig kunde innefattas
i örfiln.
Ju längre tiden fortskred, desto mera förlorade riddareväsendet i
ursprunglig betydelse, desto mera blef det föremål för hvarjehanda långt
gående uttydningar. Det är icke min mening att här i detalj redogöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
