Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEMPELHERRARNE. 177
herrarne räknade ej alltid noga med medlen, när det blef fråga om att
bereda orden en fördel, ekonomisk eller politisk. Derjämte voro de
alltid angelägne att utgöra ett helt för sig, oberoende af all annan
myndighet, motverkande, när det egna bästa syntes kräfva sådant, andre
kristne furstar och härar under striderna mot de otrogne. Denna
särskiljning från allt annat lyckades de genomföra äfven i kyrkligt
hänseende, när de år 1160 fingo lof att i orden upptaga en ny,
underordnad klass, prestmännens, hvilke, på ordens reqvisition, skulle vigas
till prester af vederbörande biskop, men i öfrigt voro fullkomligt
fritagne från biskopligt öfverherrskap och inflytande. Tempelherrarne,
hvilkes öfverhufvud ej kunde afsättas, slöto sig från början till påfven
och erhöllo af honom rikliga förmoner. Dessas vidd och den
hänsynslöshet, med hvilken tempelherrarne sökte mångdubbla sitt inflytande och
sina inkomster, framkallade främst inom kyrkan en grundlig opposition,
uttalande sig i motstånd, anklagelser och besvär, hvilka dock icke hulpo
mycket, så länge kyrkans jordiska öfverhufvud var ordens varme
beskyddare. Men när öfvermodet blef för stort, när tempelherrarne i
Frankrike, hvarest de af gammalt egde stora besittningar, motverkade
konungamaktens utbildning, sökande för sig bilda en egen stat, när de
gjorde sig skyldige till Gudsförnekelse, kätteri af gröfsta slag och en
långt gången orenhet i lefvernet, växte den förbittring, som deras
maktansprålk och maktmissbruk hade framkallat. Motståndet blef allmänt;
af fruktan för ordens stora makt, mot hvilken vanliga medel ej ansågos
förslå, begagnade man sig af list och våld, tortyr och afrättningar. Hele
orden fick ett blodigt slut år 1311.
Det exempel tempelherrarne gåfvo genom bildandet af sin orden
följdes flerstädes. Vi behöfva dock här ej uppehålla oss vid alle
andlige riddareordnar — de spanske t. ex. ligga oss för fjärran — utan
endast vid de två store i Österlandet bildadeo ordnar, som till sist fingo
någon betydelse äfven för Sverige.
Äfven sedan de åtta grundläggarne af tempelherrarnes orden hade
utträdt ur Johannishospitalets brödraskap i Jerusalem, upptogos i detta
flere ridderlige medlemmar. Desse åtogo sig samma ridderliga
hjelpsamhet, som tempelherrarne, i det de vinnlade sig om att gifva skydd
åt pilgrimerne under deras farliga färder genom det heliga landet, men
de gjorde detta icke till sin enda eller främsta uppgift Den
ridderlige kampen var för dem endast en del af den allmänna omvårdnaden
af de nödlidande, vare sig nöden berodde på svaghet, fattigdom eller
krankhet. I Johannishospitalet ansågos de fattige och sjuke vara
herrarne; bröderne, som skötte dem, voro deras tjenare. Tjenarne få icke
lefva i öfverdåd, framför allt icke bättre än sin herre: derföre måste
bröderne vid inträdet förbinda sig till armod. Som de skulle tjena
Herren och Han fordrar af sine tjenare ett rent sinne, måste de ock
lofva att iakttaga kyskhet. Bröderne måste försaka sig sjelfve och sin
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
