Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄLSETS FÖRMONER. 193
icke konungen? Någon annan är otänkbar, och dermed måste den gamla
tydningen förfalla. Att döma af Östgötalagen hade äfven andre män
rätt att hålla hird. 1 Det är möjligt att med ifrågavarande tillägg menas
desse herrars män. Denna tolkning, vid hvilken ordet ’ock’ ej behöfver
strykas, kan måhända synas bättre vid jämförelse med de nyss anförda
uttrycken i ett bref af år 1330, som talar om armigeri, som äro
konungens män, och armigeri, som tjena andre. Men äfven med denna
tolkning finnes ingen möjlighet att tänka på andre frälsemän än
medlemmar af hirderna. 2
Hvad det materiela beträffar fingo hirdmännen eller adelsmännen
antagligen en fördel genom den nya anordningen. Vi känna icke
beloppet af den lön, som de helt visst, att döma cfter förhållandena i
Danmark och Norge, uppburo. Men sannolikt uppvägde hon icke den
förmon som nu gafs, att äfven deras brytar och landbor skulle vara frie
från skatt. Brytarnes och landbornes ställning förbättrades icke dermed,
ty dem hade man ingen skyldighet att tänka på, då de icke beredde
staten någon extra fördel; de fingo till sin husbonde erlägga afgifter
motsvarande skatten till kronan.
Vid pass år 1280 voro således förhållandena dessa: hirdens
medlemmar, af gammalt förbundne till ryttaretjenst, åtnjöto för sig och de
sina skattefrihet. De utgjorde adeln. Derefter kommer som ett nytt
moment, under konung Magnus Erikssons tid, bestämmelsen (i Telje
stadga af år 1345, sedermera upptagen i landslagen) att hvilken bonde
som helst kunde anmäla sig att mot utgörande af hästtjenst åtnjuta
skattefrihet.
De förmoner, som tillkommo frälset, voro följande:
1. Frihet från ledung. Denna frihet finnes visserligen ingenstädes
omtalad, men hvad frälsemännen sjelfve beträffar torde den få anses
sjelfklar. Sådan har äfven varit, så vidt jag vet, allas mening. Man
kan deremot sätta i fråga, i hvilken mon denna frihet gällde deras
underlydande. När ett allmänt uppbåd skedde, t. ex. k. Karl Knutssons
år 1452, heter det i en skrifvelse, ställd till Ringstaholms län, att hvar
åttonde landbo skulle gå i fält utrustad af de sju, som fingo stanna
hemma. Det talas här ej om frälsets landbor, men de äro ej heller
omtalade som undantagne, hvilket de, på grund af deras stora antal,
väl hade blifvit, derest de hade varit fritagne från all krigstjenst. Hvad
sjelfva det personliga deltagandet i krigen beträffar kan frälset, som
berodde på jordegarens tjenst till häst, icke hafva befriat de landbor, som
han kunde hafva å sina törhända många gods, vare sig dessa lågo inom
1 Hirden kallas ’stekare, stallare och fyratio sessar’; jfr de 40 följeslagar, som hertig
Bengt fick hafva (s. 199).
2 Då jag här antager möjligheten af en annan tolkning, anser jag mig böra nämna,
att mellan nedskrifvandet af s. 156 och denna sida, har mera än ett halft år
förflutit, under hvilket mina forskningar i källorna fortgått.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
