Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÄLSETS FÖRMONER. 195
flytande, som de store då egde, var det naturligt, att den af k. Magnus
ladulås införda skattefrihetsgrundsatsen skulle tillämpas äfven på den
senare tillkomna skattetiteln. Fodringen betraktades som en extra gärd,
och från henne gafs derföre åtminstone icke full frihet. Det föreskrefs
år 1474, att ingen hade rätt att lägga konungens eller andre mäns
foderhästar till ’de gode mäns’ landbor, som ligga vid deras sätesgårdar och
der göra sina dagliga dagsverken. ’De gode männen’ äro adeln.
4. Frihet från gästning. När k. Magnus ladulås sökte afvärja den
allmänt förekommande våldgästningen, ’genom hvilken de rike på en
liten stund förtära hvad de fattige länge hafva arbetat för’, utfärdade
han påbud derom, att vägfarande män skulle betala hvad de för sitt
uppehälle behöfde, och för detta ändamål skulle i hvar by finnas en
man, som antingen skulle sjelf hålla det erforderliga falt eller ock
hänvisa den resande till annan man. Från denna hänvisning fritogos
konungens gårdar, liksom ock biskoparnes, riddarnes och svennernes till
vapen. I Upplandslagen (köpmålabalken kap. 9) återfinnes detta
stadgande, med den skilnad att i stället för svenner omtalas ’de som med
häst tjena’ — så vida ett oegentligt uttryck, som ju äfven riddarne tjente
till häst. Denna frihet tillkom dock endast sätesgården. I k. Albrekts
stadge af år 1375 säges uttryckligen, att brytar och landbor, äfven om
de tillhöra riddare och svenner, skola hålla mat och foder till salu åt
resande.
5. Frihet från skyldighet att fortskaffa budkafle. Denna frihet från
en börda, som väl ej kan hafva varit mycket tyngande, gällde likaledes
endast sätesgården. Upplandslagen (tingmålabalken kap. 1) säger att
budkaflen skall fortskaffas af bönder och landbor och alle, som ej tjena
frälst. Södermannalagens ord äro ännu tydligare (samme balk kap. 2):
undantagne äro ’herrars gårdar, som de sjelfve i sitta, eller deras
sätesgårdar, som med häst tjena’, men brytar och landbor, hvem de helst
tillhöra, äro skyldige till denna tjenst.
6. Rätt att vara konung öfver sin landbo, d. v. s. att af brottslig
landbo uppbära den andel af böterna, som enligt lagen tillkom konungen.
I Alsnö stadge torde denne förmon hafva legat innesluten i uttrycket
’all konungslig rätt’, i brefvet af år 1302 i ordet iura. I ett bref af
år 1323 (DS nr 2420), utfärdadt af k. Magni förmyndarestyrelse, talas
om konungens exactiones, som voro gifna riddare och väpnare, och af
hvilka de, till lindrande af allmogens betryck, skulle afstå en del. I
stadgen af år 1375 säges, att alla frälsehjon, som tillhöra riddare, svenner
och frälse, d. v. s. deras brytar och landbor, skulle böta konungens
tredjedel till sine rätte husbönder, riddare och svenner. 1 Derest någonsin
konungen medgifvit en adelsman rätt att uppbära äfven hans
ensaksböter, har detta kräft en särskild nådehandling. Adeln var angelägen att
1 Adelsmännen sjelfve måste naturligtvis, i händelse af dom, till konungen erlägga
hans tredjedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
