Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196 FRÄLSETS FÖRMONER.
komma i rikligt åtnjutande af böter Vid pass år 1480 föreskrefs, att
den, som gjort sig skyldig till stöld af husdjur, ej skulle mista lif och
lösören, utan gällda sitt brott med böter, på det ridderskapet och den
helga kyrkan och deras undersåtar skulle njuta och behålla sin frihet
och rätt, så att hvar är konung öfver sin landbo, utom i konungens
ensaker, som äro edsöret, dulgadråp och danaarf. 1 I privilegierna af
år 1526 inskränktes rätten att uppbära sine landbors böter till rådets
medlemmar, om än konungen kunde efter godtfinnande medgifva andre
adelsmän samme förmoner.
7. I vissa mål forum inför konungen och rådet. I Skeninge stadge
af år 1285 säger k. Magnus: för att både våre män och så andre, som
i herremäns gårdar tjena i vårt rike, skola hålla frid, heder och
vördning sins emellan, förbjude vi hårdeligen, att riddare eller svenner af
vapen qväda sig emellan med oqvädinsord. Anklagas någon derför och
kan icke värja sig med vittnen, skall han af oss få sådan plikt, som
skall vara andre till rädsel. För sådana fall får ingen hämnd tagas eller
försåt göras, förr än vi lägga det af dem emellan. Kunna vi ej detta,
skola vi gifva dem lof att bära vapen [mot hvarandra] eller neka det.
— Denna anordning är tydligen en qvarlefva af det gamla hirdväsendet,
som innebar ett brödraskap.
8. Uteslutande jagträtt, en förmon, som i det på villebråd och
särskildt på farliga djur rika Sverige först sent kunde, på grund af
utländsk förebild, vinna erkännande. K. Magni landslag innehåller
rörande jagten följande föreskrifter: 2 ingen får jaga i konungens parker,
ingen mer än konungen får jaga ’till sima’, 3 ingen får jaga elg mellan
fastegång och 29 juli, endast i visse delar af riket var det medgifvet
att jaga detta högdjur med elgspjut, man fick ej taga rå med vargnät,
ingen fick å egen eller annans mark jaga ekorre, mård eller lekatt före
1 november, ingen fick å annans mark gillra, utom efter sådana rofdjur
som björn, räf och varg. K. Kristofers lag har i hufvudsak enahanda
bestämmelser. Det första kända jagtförbudet för allmogen utfärdades af
k. Kristiern I år 1459. Grundsatsen, en gång införd, vidhålles, hvilket
vi kunna finna deraf, att hr Sten Sture d. ä. såsom riksföreståndare
gång efter annan gaf enskilda personer dispens från förbudet. År 1488
skärptes förbudet af rådet, och riksföreståndaren måste återkalla alla
sina medgifvanden i denna sak utom ett: det var menige klerkeriet,
bönder m. fl. förbudet att jaga, ej heller fick någon friboren man gifva
sine bönder eller undersåtar lof att jaga på sin eller andres skog. Längre
kunde man icke gerna gå.
9. Rätt att befästa sine gårdar och att vägra konungen tillträde
till dem. Denne förmon kom först sent till stånd, under förhållanden,
1 Jfr Styffe, Bidrag del 4, s. 80.
2 I konungabalken kap. 30, i bygningabalken kap. 18.
3 Om den mera konstmessiga jagten, jfr ett följande kapitel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
