Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENNER AF OLIKA SLAG. 209
af vapen. Jag kan för närvarande icke gifva någon tillfyllesgörande
förklaring. Att avapen skall tolkas i öfverensstämmelse med det
senare skrifsättet, som af vapen, är uppenbart. AÅ vapen, d. v. s. å
vapen, ger icke någon fattbar mening. Det hände mycket lätt, framför
allt när orden skrefvos samman, att slutkonsonanten i af och den
begynnande konsonanten i vapen assimilerades; att denna uppfattning är
den rätta, göres för öfrigt uppenbart af den senare medeltidens konstanta
skrifsätt af vapen. Men hvad skall detta betyda? ’Sven af vapen’ eller
’man af vapen’ betecknar uppenbarligen någon, som karakteriseras deraf,
att han har rätt till vapen; uttrycket kan icke gerna tagas som en
öfversättning af armiger, en som bär en annans vapen. Då det
latinska ordet arma, vapen, redan under medeltiden hade betydelse äfven
af adligt vapen, och denna betydelse således bör hafva kunnat
tillkomma det svenska ordet, förefaller mig, på grund af prepositionen,
rimligast att uttrycket af vapen betecknade den, som förde adligt
vapen. Detta gjorde visserligen äfven riddaren, och ordet skulle
således beteckna dem, som förde adligt vapen, men icke voro riddare —
en tolkning, som mycket väl stämmer öfverens med medeltidens
egendomliga sätt att tillskapa titlar. Derest detta antagande är riktigt,
skulle titeln innebära, att somlige frälsemän, som icke vore riddare,
hade adligt sköldemärke, hvilket deremot icke innehades af en annan,
en lägre grupp af frälsemän. Detta passar ock fullkomligt väl samman
med den i Alnsö stadga förekommande graderingen: riddare —
svenavapen — hirddrängar.
Men — här kommer det betänkliga — i 1345 års förordning om-
talas som två skilda klasser svenner, som voro riddares vederlikar, och
a vapen, likasom på ett ställe i landslagen, hvarest den latinska
öfversättningen återgifver benämningen med armigeri. Deremot förekommer
på ett annat ställe i landslagen avakn (detsamma som af vapen) såsom
den ende graden emellan riddare och bönder, och i detta fall har den
latinska öfversättningen militares. Derest uttrycket af vapen skall
betyda egande rätt att föra adligt vapen, är det ganska
besynnerligt, att just denne titel skulle tilläggas en lägre grad inom frälset.
Dock torde få framhållas, att i denna betydelse förekommer, mig
veterligen, uttrycket af vapen vanligen icke senare, utan då tillägges titeln
företrädesvis sådane, som verkligen förde adligt vapen.
Ordet väpnare är mera färglöst. Det kan motsvara såväl af
vapen som armiger, det angifver icke om det var eget vapen eller en
annans som vederbörande bar. Väpnaren kallades äfven, under
medeltidens senare del, knape, en försvenskning af det tyska ordet knappe.
Så mycket står emellertid fast, att i Sverige funnos svenner och
armigeri af olika grad. Då i riddareväsendet, sådant det från utlandet
till oss infördes, icke finnes någon giltig anledning för uppkomsten af
en sådan åtskilnad, måste denna orsak sökas annorstädes. Jag kan icke
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
