Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 GIFTEN MELLAN FRÄLSE.OCII OFRÄLSE.
finna henne annat än i grupperingen inom hirden, beroende på de olika
uppdrag som dennas medlemmar hade (jfr uttrycken svenavapen och
hirddrängar). De olika uppdragen förutsätta olika element inom
hirden, detta åter för oss tillbaka till den urgamla, ej fullt förklarbara
skilnaden mellan storättade och icke storättade män; de senare nöjde
sig med en underordnad ställning, som mera hade karaktär af tjenarens.
För denna uppfattning finner jag ett stöd i en senare tids uppfattning:
»enligt 1569 års privilegier var börden frälserättens grund, och
rusttjenstskyldigheten nedsatt till dess följd, men denna följd icke ens
erkänd som ovilkorlig, utan som beroende af de välbördigas förmåga att
skyldigheten fullgöra; personlig frälserätt var skild från reel
frälsefrihet» 1 Det var ytterst börden, som gjorde skilnaden mellan de två
klasserna af väpnare.
De bönder, som på grund af k. Magni förordning af år 1345 och
af hans landslag, sökte och erhöllo frälse, måste naturligtvis räknas till
den lägre graden af väpnareklassen; de voro ’mindre män för sig.
Huruvida bönderne i något större antal begagnade sig af denne rätt,
kunna vi icke veta, då intyg om vapensynerna nästan fullständigt saknas.
De af regenterne och deras ställföreträdare, som icke voro
besigtningsmän vid vapensynerna, utfärdade frälsebref gälla, så vidt jag funnit,
icke bönder, utan konunga- eller herretjenare och borgare.
Då bönder kunde blifva frälsemän och, när de icke förmådde
upprätthålla sin hästtjenst, gingo, så vida vederbörlig kontroll utöfvades, åter
under skatt, kunde någon stor skilnad, utom hästtjensten och frälset,
icke finnas mellan den lägre frälsemannen och bonden. Detta visade
sig ock i de giften, som — jfr s. 204 — ingingos mellan frälseman och
bondedotter, mellan frälseqvinna och bonde. Sådana giften medförde
lätt förvecklingar med afseende på jordegendomens natur och
framkallade under den följande tiden skarpa klagomål från regeringens
sida. 2
Huru mångtalige frälsemännen voro under medeltidens olika
perioder, kan jag icke uppgifva. Först för medeltidens slutår finnas härom
uppgifter. Efter Forssells nyss anförda arbete (del 1, s. 97) kan jag
meddela följande uppgifter öfver frälsemännens antal:
1526. 1528 o. 1529.
i Uppland, Södermanland, Vestmanland, Närike- 66 54
i Östergötland 41 40
i Småland. 48 ?
i Vestergötland och Vermland .––- 41 49
196 143?
1 Forssell, Sveriges inre historia del 1, s. 127.
2 Jfr Forssell, anf. arb. del 1, s. 123 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
