Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 2. Stormännen. Ridderskapet. Frälset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 SLUTORD.
skärma och beskydda de goda och straffa de onda efter min yttersta
förmåga, så Gud mig hjelpe.» 1
Riddarevärdigheten framträder såsom något alldeles särskildt; jag
har redan påminnt derom, att våre riksföreståndare väl kunde utfärda
frälsebref, äfven sådana, som skänkte sköld och hjelm, men de kunde
icke utdela ridderlig värdighet. 2 Om än riddarne genom drägten något
skilde sig från andre högtstående män, för den, som på det afstånd, som
tiderna skapat, betraktar medeltidens förhållanden, synes en större skilnad
finnas mellan dem, som hade rätt att i sin sköld, i sitt sigill o. s. v.
föra heraldiskt vapen, och dem, som ej dertill voro berättigade. Om
rättigheten att bära adligt vapen finna vi från vår medeltids förra skede
intet yttrande, vi se blott, att den ena ätten efter den andra uppträder
med sådant vapen. Begränsningen mellan de vapenförande och de
vapen saknande torde den tiden hafva berott uteslutande på de sakliga
förhållandena. De som redan, i följd af tidigare förhållanden, bildade
en högre inom sig sammansluten grupp i samhället, upptogo och
bevarade seden att föra adligt vapen, och det föll de öfrige icke in att
tillvälla sig sådan rätt.
Under loppet af 1300-talet, säkert då, svårligen tidigare, tilläts
andre än de gamle hirdmännen och innehafvarne af deras rätt att vinna
frälse genom att underkasta sig den forna hirdens skyldighet att göra
krigstjenst till häst, och berodde detta helt visst derpå, att under den
närmast föregående tiden, med dennas något ändrade förhållanden, den
forna hirdorganisationen småningom hade undergått förvandlingar, hvadan
man ville å regeringens sida förvissa sig, att icke rytteriet skulle minskas.
På samma grund, det gamla hirdbandets upplösande och de deraf
vållade ändringarna inom den ursprungliga adeln, måste ock hafva berott
adelns förökande derigenom, att rätt lemnades vissa personer att för
framtiden föra sköld och hjelm — en nrätt, som, efter hvad förut
framhållits, icke sammanfaller med rätten att mot fullgörande af hästtjenst
åtnjuta skattefrihet. I Danmark, hvarest förhållandena i detta afseende
torde hafva varit desamma som i Sverige, såg den gamla adeln med
ringakt och missnöje ned på den, som genom utfärdadt sköldebref hade
erhållit adlig värdighet. I k. Kristiern II:s handfästning intvang den
danske högadeln den föreskrift, att konungen ej egde gifva en vanbördig
sköld och hjelm, såvida icke denne å valplatsen hade gjort sig värdig
dertill.
Mellan adelsmän och adelsmän funnos naturligtvis stora
skiljaktigheter utöfver dem, som funnos mellan den gamla adeln och den genom
sköldebref adlade. I vår historia märka vi, huru vissa ätter tidtals äro
1 Formuläret finnes infördt i riksregistraturet.
2 Ur en handskrift af k. Magni landslag tillhörig Nationalbiblioteket i Paris, har
min framlidne fader antecknat en notis, att år 1495 funnos i Sverige endast två
riddare, nämligen hr Sten, riksföreståndaren och en Karl, hvars namn ej är fullt
tydligt, men icke kan vara någon annan än hr Karl Knutsson till Björkvik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
