Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 1. Bostäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 RUMMETS KARAKTÅR. TAKET.
mets yttervägg bestå nästan helt af stora fönsterytor, skilda allenast af
smale murpelare. I medeltidsstaden, i synnerhet i trähuset, kunde väl
fönstren sitta ganska tätt intill hvarandra. Annorledes var det i
herremannens boning på landet. Fönstren i denna voro ganska små, deras
ringa mått och ringa ljusinbringande framträda så mycket starkare, som
murarne voro synnerligen tjocka. Under en period, då ofrid i landet
var vanligare än nu, vågade man icke göra fönsteröppningarna så stora,
att fiendens skjutvapen kunde med lätthet tränga sig in genom dem.
Glaset var äfven dyrbart, hvadan man, när äfven den enskilde föredrog
glas framför en trälucka, som antingen, öppen, lät vind och väta
ohämmade tränga in i rummet, eller, sluten, utestängde allt ljus, måste af
sparsamhetsskäl känna sig obenägen att göra fönstren stora. Detta skäl
torde dock få anses vara endast af andra rang. Ett vigtigare skäl
utgjorde den tidens vana att göra en bestämd skilnad mellan lifvet ute
och lifvet inne: inne vill man vara fullkomligt fredad från allt störande
utifrån. I bondens hus satte man derföre fönstret i taket, i
herremannens, der våningarna voro flere och takbelysning derföre icke kunde
komma i fråga, satte man fönstren i sidoväggen, men gjorde dem små.
Trefnaden inne beror dock i väsentlig mon på tillgången af ljus och
värme, men för att vinna dessa höll man sig under medeltiden, i full
konseqvens med begäret att i sitt hem känna sig skild från ytterverlden,
företrädesvis till kaminen, som ersatte den forne elden midt å golfvet
och som var stor nog att inrymma en väldig stockbrasa.
Att man likvisst under medeltiden icke var okänslig för det behag,
som det inströmmande dagsljuset bereder, kunna vi inse deraf, att
man i den djupa fönsternischen gerna anbragte bänkar, å hvilke man
kunde sitta i förtroligt samspråk. Men dessa fönstersmygar med deras
par af bänkar, anbragte i sjelfve den tjocke muren, voro snarare
bihang till rummet än verklige delar af detsamma.
Taket var antingen af sten och hvälfdt eller af trä och platt.
Hvalfvet hvilade på väggarna eller, om rummet var mycket stort, på
dem och på pelare. I de fall, då sådane finnas bevarade, är vanligen
sjelfva pelaren föga hög, men mycket kraftig; höge och smärte pelare
eller kolonner hade icke väl stämt öfverens med de tjocke murarne.
Hvalfvet, oftast af tegel, torde regelbundet hafva varit hvitmenadt,
ibland var det väl ock prydt med målningar; som de få fönstren suto
lågt i förhållande till hvalfvens hjessor, måste hvalfven delvis varit rika
på skuggor. Sådana saknades ej heller nödvändigt, när taket var af
trä och platt. Väl kunde det bestå af idel fyrkantige timmerstockar,
som bildade en sammanhängande yta, men man lade ock stundom på
murarne stockar med mellanrum och lät dem uppbära den öfre
våningens plankgolf. I detta fall var man icke angelägen att under
bjelkarne anbringa en brädbeklädnad, ty enformighet afskydde man, och
följden häraf blef i taket en riklig tillgång på skuggor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
