Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 1. Bostäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BORDETS UTSTYRSEL. 251
Gafflar omtalas, mig veterligen, hos oss förste gången på biskop
Hans Brasks tid, men det är icke omöjligt att de funnos tidigare, ty
i utlandet förekommo de, om ej ofta, dock redan under medeltidens
början. 1 Dyrbart skaftade knifvar begagnades naturligtvis endast af
husbonden eller af någon gäst, som han ville hedra. Skedarna voro
af silfver. De hade under början af medeltiden ett cirkelrundt blad,
som under 1400-talet började dragas ut i en spets mot skaftet, som
alltid var kort: 2 skeden var egentligen en grund kopp, som fördes med
handtaget till munnen och ur hvilken man drack från sidan; den
nuvarande fula formen med utåt spetsadt blad har tillkommit i
sammanhang med bruket att sticka in skeden i munnen. Väl omtalas stundom
personer, som hade i sin ega flere skedar (en hade sexton år 1368 —
erkebiskopen i Uppsala —, en hade år 1484 tolf skedar alla af samma form),
men i de flesta fall torde deltagarne i en måltid behöft taga med sig
egen sked och egen knif.
Vi få dock icke inbilla oss, att man nöjde sig med uteslutande
bordkärl af trä. Tvärtom omtalas i våra urkunder otaliga kärl, som varit
af metall, ofta af ädel metall eller åtminstone försedda med beslag af
sådana. Följande exempel torde gifva en aning om den yppighet, som
i detta afseende rådde. Terminologien är stundom något svår att
utreda: termerna äro stundom något sväfvande, det är stundom svårt att
passa samman de latinska och de svenska namnen.
Latinet har ett allmänt uttryck vas, som vi nu pläga öfversätta
med kärl, på medeltidssvenska sade man hellre kar. Jag har antecknat
(jag återgifver i allmänhet de latinska uttrycken med svenska, när jag
är säker på att icke begå något misstag) träkar’ beredda d. v. s.
beslagna med silfver, ’träkar af plader med silfverfot’ (båda omtalade år
1368), vas argenteum (silfverkar), som uttryckligen säges heta på svenska
’bordkar’ (år 1322). Äfven omtalas ett litet kar af nöt eller skal (testa)
tillredt med silfver och med silfverfot’ (år 1368). Förmodligen menas
detsamma med uttrycket ’silfvernöt’ (nux argentea), som förekommer i
en handling hörande till något af åren 1292—1312. I Statens
Historiska Museum finnes ett kärl af en större nöt, svarfvad så att den
består af ett tunnt skal, med beslag och fot af förgyld koppar. Till dessa
uttryck af allmännare omfattning få vi ock räkna det latinska cupa; en
sådan af silfver, vägande fem mark, omtalas i en handling af år 1328.
Bägare omtalas mycket ofta; det inhemska namnet erhöll stundom
den latiniserade formen bicarius (af silfver, år 1285, 1326). En
’gobellus’ af silfver med lock af samma metall omtalas år 1368.
1 De finnas t. ex. afbildade å ett matbord i en teckning i Herrad von Landsbergs
Hortus deliciarum (1100-talet).
2 Jfr del 1, s. 439. Förgyllda skedar omtalas år 1340. En ’coclear argentcum
signatum cum Veronica’ (d. v. s. med en framställning af Christushufvudet på
svetteduken) omtalas åv 1404. I Statens Historiska Museum förvaras flere synnerligen
prydliga skedar från slutet af 1400-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
