Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 2. Tjenare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 SVENNER OCH PILTAR.
Men det fanns icke endast denne skilnad: såväl bland svenner som piltar
funnos personer, som genomgingo en uppfostringens tid i en stor mans
hus och under denna tid voro förbundne att utföra tjenares göromål,
men denna underordnade ställning skulle framdeles utbytas mot en
högre; andre deremot voro rätt och slätt tjenare, utan utsigt att vinna
en förbättrad lott i lifvet. Inom tjenareskaran fanns således en
genomgående skiljaktighet, och de två elementen torde väl ej alldeles hafva
saknat benägenhet för inbördes split: ynglingen af ädel börd, som
tjenade endast till en tid, bör hafva haft svårt att i alla förhållanden
känna sig likställd med dem, för hvilke tjensten var lifstidsuppgift,
såvida icke synnerligen gynnsamma omständigheter framkallade en
ändring. Sådana omständigheter kunde dock inträffa. Förhållandet mellan
husbonde och tjenare synes i allmänhet hafva varit godt, och den förre
fann sig stundom föranlåten att genom särskild handling betyga sin
tacksamhet för trogen tjenst I testamentena finna vi regelbundet
tjenare ihogkomne, någon gång (t. ex. år 1339) talas det om en gåfva
’till min tjenare, som länge och troget tjent mig’. De gåfvor, som
lemnades tjenarne, voro ofta betydliga, de fingo ibland jordegendom.
Också se vi någon gång en tjenare eller tjenarinna ega så mycket, att
han eller hon finner det nödigt att genom testamente förordna om sin
blifvande qvarlåtenskap.
Ett egendomligt drag är seden att gifva tjenarne öknamn, som
vunno så mycket burskap, att de stundom nämndes med uteslutande af
dopnamnen. Exempelvis må nämnas Nils springopp, Tore hafresäck,
Pirt, Räfunge, Näktergal, Bäck, Mus, Rask, Apallegard. Användandet
af dessa extra namn synes snarast vittna om det godmodiga
förhållandet mellan husbonde och tjenare.
Skilnaden mellan svennen och pilten berodde på åldern och på de
olika uppgifter, som den äldre och den yngre kunde åtaga sig. Bland
svennerne gjordes dessutom skilnad mellan svenner i inskränkt mening
och småsvenner.
Jag har redan talat om svenner, när jag redogjorde för riddarnes
uppfostran och för de olika graderna inom den ur allmogens led
utträdde adeln. ’Sven’ var detsamma som väpnare, och han kallas derföre
äfven ’sven af vapen’. Stormannens svenner eller de s. k. gam
malsvennerne — vi taga här ordet i dess inskränktare mening — hade
till sin främsta uppgift att tjena honom med vapen. Somlige
småsvenner voro ’färdige med häst och harnesk’, ja en småsven kunde rida
färdig med flere hästar. I detta senare fall synes han kunnat påräkna
särskildt god lön; red han endast med en häst, var han i afseende på
lönen likställd med skyttarne. Den tid kunde komma för småsvennen,
när han fick sitta till bords med gammalsvennerne. När detta kunde
ske finnes icke angifvet, ej heller hvilka förutsättningarna voro för en
sådan befordran, hvilken icke var endast en tom utmärkelse. Den små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
