- Project Runeberg -  Sveriges medeltid : kulturhistorisk skildring / Andra delen /
263

(1879-1903) [MARC] Author: Hans Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 2. Tjenare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENNER OCH DRÄNGAR. 263

sven, som fick sitta samman med gammalsvennerne, hade rätt att hålla
sig en egen tjenare, en smådräng, hvilken skulle vara så pass vuxen,
att han kunde rida i sin husbondes harnesk och så att han kunde
tillsammans med en af kamraterne fullgöra en skyttes tjenst.
Småsvennerne voro skyldige att tjena vid bordet och elda badstugan, när
husbonden ville bada; hos biskopen hade småsvennerne äfven vissa
uppdrag att fullgöra under visitationsresor och vid vissa kyrkliga handlingar,
som under dessa företogos; den yngste småsvennen skulle under resorna
taga vara på sin herres stöflar, sporrar och ridkläder.

Förhållandet mellan svenner eller gammalsvenner och den småsven,
som hade rätt att sitta vid gammalsvennernes bord, framgår ej af
upplysningarna rörande Linköpingsbiskopens hushåll, liksom ej heller
förhållandet mellan den sålunda befordrade småsvennen och den, som ej
fick sitta hop med gammalsvennerne. 1 Förmodligen var dock den
småsven, som fick äta med gammalsvennerne, befriad från kroppsaga i
händelse af förseelser; det talas nämligen om en tid, då småsvennerne stodo
’under sin husbondes ris’, ett uttryck, som gör det nödvändigt att
antaga, att småsvenner kunde växa ifrån riset. De som icke hade hunnit
så långt, synas hafva på en gång fått gälda för årets försummelser och
förseelser. Det finnes nämligen i biskopens hushållscalendarium
antecknadt: ’läses gårdsrätten och småsvennerne miste huden’. Den helt visst
nyttiga föreläsningen med hennes för dem det gällde obehagliga
efterspel försiggick på julaftonen. Öfver den småsven, som stod under
husbondens aga, fick ingen döma utom husbonden eller, efter dennes
uppdrag, kökemästaren eller någon dennes ställföreträdare.

Smådrängarne bildade tvänne grupper: de som voro husbondens
egne och de, som i främsta rummet tjenade någon hans tjenare. 2 De
senares åligganden omtalas ej, liksom ej heller de förres normala
skyldigheter. Om dem säges endast, att när småsvenner ej äro tillstädes i
erforderligt antal, skola två af de äldste smådrängarne i deras ställe passa
upp vid bordet. De af smådrängarne, som inhemtat den svåra konsten
att läsa, skulle läsa hos biskopen hvar sin vecka och tjenstgöra vid
messan, de öfrige skulle ständigt stå för dörren tukteligen och med
höfvisk sed. Den smådräng, som fått i uppdrag att föra sin herres
sköld och hatt, skulle under resa taga till vara äfven på hans svärd
och glafven, i vissa fall äfven på stöflar och sporrar.

Inom småsvennernes grupp funnos någre, som hade särskilda
uppdrag. Som sådane nämnas uttryckligen mästersmåsvennen, skänken och
bissaren.

,
1 De som fingo äta med gammalsvennerne hade sitt tyg’ hängande på väggen i
borgarestugan.

2 I biskopens hus fingo utom dem, som hade häst och harnesk, endast kansleren hafva
smådrängar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 4 11:11:24 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/medeltid/2/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free