Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 2. Tjenare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264 MÄSTERSMÅSVEN. SKÄNK. DISSARE.
Mästersmåsvennens åliggande och förmoner äro icke omtalade,
men namnet antyder, att han bland kamraterne innehaft den främste
platsen.
Ej heller skänkens uppdrag omtalas närmare, men han måste i
biskopens hushåll, liksom i andre stormäns, haft i uppdrag att sköta
utdelandet af drycker. Skänken (på latin pincerna) hos konungen
omtalas redan i våre allra tidigaste urkunder.
Bissaren (på ett ställe kallas han underbissaren) skulle infinna
sig vid måltidsbordet, så snart brödet blifvit derå framlagdt, och intaga
sin plats bakom husbondens stol, hvilken han skulle helsa med en
bugning, vare sig husbonden satt i honom eller ej. Han skulle hålla
husbonden tillhanda knif, gaffel och sked, handkläde och näsduk. Sjelf
använde han bissareknif och bissareduk; med knifven skulle han skära
brödet 1 åt husbonden, och han skulle dessutom kredensa honom maten,
d. v. s. smaka denne, så att husbonden kunde erhålla förvissning att
man ej ville förgifta honom. Sedan husbonden tagit af en rätt, skulle
bissaren låta denne gå vidare. Han skulle under måltiden hålla sin
blick oaflåtligt fäst vid husbonden, för att kunna uppfånga hans minsta
vink och verkställa hans befallningar, af hvilka en särskildt omtalas:
när det hände, att husbonden, för att visa någon, som ej hade plats
vid hans bord, en särskild ynnest, sände honom mat från detta,
tillhörde det bissaren att verkställa sådant. När måltiden var ändad, skulle
bissaren räcka vattenbäckenet fram till sin herre och hålla den ene änden
af klädet, å hvilket denne skulle torka sina händer, äfvensom befria
hans kläder från alla smulor och orenlighet. Sina redskap lade bissaren
derefter i en korg, som mottogs af fatbursqvinnan eller redesvenncn,
för att förvaras till nästa måltid.
De uppgifter om denne tjenare, som här meddelas, äro hemtade
dels från seden i biskop Brasks hus, dels från k. Kristiern II:s
hofordningar. 2 Att den enes och den andres bissare hade någon olikhet
à åligganden är väl troligt, ty då biskopens bissare var en småsven,
hade konungen gerna till bissare en riddare: hr Olof lunge var k. Hans’
bissare, och torde väl denne lemnat sådana bestyr, som icke direkt gällde
hans herre, åt underordnade tjenare.
Liksom i äldre tid icke hvem som helst synes haft rätt att i sin
tjenst hafva en stallare, så synes det ej heller mot medeltidens slut
varit tillåtet eller åtminstone ej af seden medgifvet enhvar att låta sig
betjenas af bissare. Det låter i Peder svarts krönika, som om nrätten
att hafva bissare icke egentligen skulle hafva tillkommit någon annan
än konungen. Peder berättar nämligen, huruledes bland de upproriske
Vestgötaherrarne tal uppkom att kora hr Måns Bryntesson till konung
och att han dervid ’tog sådant till godo, begynnte aspirera och vända
1 Det är väl detta bröd, som åsyftas med uttrycket ’bisserakagur’.
2 Dansk Magazin del 3, s. 158 f., Ny dansk magazin del 1, s. 311.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
