Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 ARMLÄDER. BENVAPEN. VAPENHANDSKAR. VAPENSKOR. PLATOR.
fästes vid krigarens axlar i sned ställning fyrkantige metallplåtar, hvilka
skulle tvinga huggen, som riktades mot axlarna och mot armens
sammanhang med axeln, att glida af åt sidan utan att vålla svårare obehag.
I Frankrike kallades dessa bihang, som dock icke behöllos länge i bruk,
ailettes. Om de användes i Sverige vet jag icke, kan således ej heller
för dem uppgifva något svenskt namn. Vidare försåg man knän och
armbågar med kupiga jernhylsor, som med band fästes på insidan af
knä- och armvecken. Framsidan af benets nedre del, hvilken var
särskildt utsatt för anfall af fotfolket, försågs med en jernhylsa, på samma
sätt utsidan af armen. I stället för metall användes äfven, såsom nyss
sades, läder, som antagligen var stoppadt. Dessutom sökte man
särskildt skydda händer och fötter. Dessvärre finnas i våre urkunder och
i vår öfriga medeltidslitteratur helt få upplysningar om alla dessa
förstärkningar. Ett armläder omtalas i en urkund af år 1316. Benvapen 1
omtalas i en urkund af år 1350, ’örloghesbenvapn’ omtalas något tidigare
(DS nr 3487). I den anförde urkunden omtalas äfven vapenhandskar 2
(äfven kallade jernhandskar) och vapenskor. Vapenhandskar och
vapenskor omtalas i den hel. Birgittas beskrifning af riddarens drägt, hvilken
förekommer i hennes uppenbarelsers åttonde bok (kap. 34).
Men man kände äfven behof att skydda den af brynjan omslutne
bålen, i synnerhet dennes främre sida. Man vann detta genom att på
brynjan fästa plåtar af jern eller stål, på medeltidssvenska plator. En
plata omtalas, såvidt jag kan finna af mina anteckningar, förste gången
i en urkund från 1280-talet (DS nr 902). År 1299 omtalas två gånger
i samme urkund (DS nr 1261) ’muza cum plata’ d. v. s. brynja med
plata — platan ansågs synbarligen icke som ett tillfälligt bihang till
brynjan. År 1343 omtalas ’ en plata med öfriga goda (Gompotentibus)
vapen’ samt ’en plata öfverdragen med svart kläde’. I de af G. E.
Klemming sammanställda fragmenten af den gamle Söderköpingsrätten
omtalas »en mans vapen, muza och plata och kettilhatt, svärd och sköld».
I den hel. Birgittas uppenbarelser skildras platan såsom del af den
ridderliga drägten. »Aposteln Paulus säger till riddaren: o son, Petrus,
högste Guds fåragömmare, gaf dig brynja eller pansar, men jag skall,
för Guds kärleks skuld, gifva dig plata — —. Såsom i platan äro
många skärf och stycken, två och två sammanbundna, och naglar, som
sammanfoga dem, så — — —.» I Erikskrönikan omtalas, att man
löste af sig platan’, ’att mången plata blef ospänd’ — platan fästes
således med tillhjelp af spännen. Fig. 157, som återgifver en fransk bild
från slutet af 1300-talet, visar under vapenrocken en plata, som består
af många skärf, hvilka äro medels naglar fästa vid hvarandra. Annars
se vi i medeltidens bilder ytterst sällan platan framställd, hvilket väl,
1 I en urkund af år 1316 omtalas benbiærg, hvarmed snarare torde afses
förstärkningen än de under denna förekommande brynjehosorna.
2 Dessa omtalas äfven i urkunder af åren 1316 och 1347.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
