Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR.
märkbara, och man skyndade då att låna från dem, som hade hunnit
längst. I Sverige ega vi icke rätt att vänta någon sjelfständig eller
någon, på grund af mognad i medeltidssed, framkallad snabbare
utveckling. Svenskarne måste i ganska hög grad följa utlandets exempel.
Det var endast under den första tiden, då ännu det gamla fanns qvar,
som vi i den svenska konstslöjdens alster finna gent emot utlandet en
viss sjelfständighet. När handverket blef på landsbygden förbjudet och
förlades till de efter utländske förebilder ordnade och mycket
omhuldade städerne, då upphörde denna sjelfständighet i smak och arbete.
Det är nästan att anse som ett under, att under sådana förhållanden
så mycket af forntidens arf kunde mera i smyg bevaras och utbildas å
landsbygden, att vi ännu i dag i allmogens slöjd finna påminnelser om
urgamla motiv.
Tusentalet var hos oss öfvergångens tid, för hvilken icke ens den
politiska historien är klar. Elfvahundratalet är det första århundradet,
inom hvilket vi kunna studera den nyupptagne medeltidsseden. Såsom
var att vänta, finna vi här talrika påminnelser om utländska
förhållanden. Den tidens kostymbilder finna vi i konstverken, förnämligast
i de kyrkliga. Mot denna källa för vår kunskap kunna vissa
betänkligheter uppstå. Det var utlandets konst, som i främsta rummet af de
andlige och under deras hägn infördes hos våre fäder. När så förhåller
sig, hvad gifver oss trygghet, att de bilder, som åt oss blifvit bevarade,
äro sådane, att de kunna vittna om förhållandena i vårt land? Kanske
äro de helt enkelt reproduktioner af utlandets konstverk och gifva
således vittnesbörd endast om dess förhållanden.
Det är icke mera än rätt att uppställa frågan. Fall förekomma
visserligen, då svenska målningar från romansk tid utan all fråga visa
drägter, som icke kunna antagas vara svenska, men i det stora hela
torde betänkligheterna kunna skjutas åt sidan. I utlandet upptog man
såväl den föregående tidens konsttraditioner och hennes drägt. Sedan
detta skett, var det möjligt att de förre och den senare på hvarandra
utöfvade en viss inverkan, i början väl snarast så, att de ärevördige
bilder, som konsten framställde och som ju tillhörde det högsta man
kände, utöfvade inverkan på drägten, och samma inverkan kan hafva
egt rum äfven hos oss. Vi torde derföre hafva rätt att från konstverken
bilda oss en föreställning om drägten.
Utmärkande för 1100-talets drägt är snäfhet och längd. Funten i
Tryde kyrka i Skåne har att uppvisa någre synnerligen karakteristiske
bilder (fig. 68—71). Lifvet sluter tätt kring öfverkroppen, utan veck,
från midjan nedgå veck, så stelt ordnade, att vi icke gerna kunna
antaga dem hafva sjelfmant tillkommit, vecken voro från början och för
alltid ordnade. Denne klädnad, som således icke är beroende af
kroppens former, utan utgör för kroppen ett konventionelt tillkommet fodral,
går ned till marken och har ytterst snäfva ärmar, hvilka dock någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
