Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR. 421
gang ytterst hafva alldeles omotiverade, mycket utspringande flikar (jfr
fig. 68). Öfver denna den egentliga drägten bars ett öfverplagg, som än
var framtill öppet, ärmlöst och fotsidt, än åter ärmlöst och kortare (jfr
fig. 70), slutet i sidorna, rundadt nedhängande på både fram- och
baksidan, och så föga lämpadt efter kroppens förhållanden, att när man
ville sträcka fram armen, blef detta öfverplagg uppdraget, än åter hade
ärmar, hvilka voro något så när vida och derföre ej lade lika stora
hinder i vägen för kroppens rörelser. Den krigiska drägten var af
enahanda beskaffenhet: ett snäft sittande och långt ned gående fodral för
kroppen, hvilken man önskade så fullständigt som möjligt omsluta. Ett
särdeles starkt uttryck för tidens benägenhet för snäfhet i drägten gifver
oss den i en långt utdragen spets gående skölden.
Fall förekomma visserligen, då kläderna äro kortare — jfr fig. 74
och 75, hvilka återgifva de helt visst under franskt inflytande
tillkomna målningarna i Vrigstads kyrka, hvilken ligger nära det från
Frankrike befolkade Cisternenserklostret i Nydala. Snäfheten är här
något mindre, särskildt har qvinnornas öfverplagg blifvit rymligare,
ehuru det icke ännu kan kallas beqvämt. En fullkomligt konventionel
typ visar bilden från Forshems kyrka i Vestergötland, med den ett
godt stycke nedanför midjan utspringande korte kjorteln. ÅÄr
framställningen korrekt, hvilket ju måhända kan dragas i tvifvelsmål, måste vi
antaga, att en undre ställning fanns, som höll kjorteln så utspärrad.
Den romanska konsten har frambragt hvarjehanda herrliga skapelser,
och det är ingalunda min mening att om denna konst yttra något
förklenligt, men ingen kan annat än konstatera det faktum, att inom
denna konst råder ett starkt utprägladt tvång. Ju mera utvecklingen
i allmänhet fortgick och ju större hennes mognad blef inom olika
områden, desto mera måste detta tvång framkalla en reaktion. En sådan
kom ock. Rundbågens allenavälde blef brutet. Det tillkommer mig
icke att på detta ställe redogöra för utvecklingens gång, huru
rundbågen gjordes trebruten, huru cirkelrundningen småningom öfvergick i
spetsbåge — skildringen af dessa märkliga företeelser tillhör näste del
af detta arbete —, men hvad jag redan här måste framhålla är den rika
lifaktighet och den kraftfullhet, som utvecklar sig inom alla områden.
I Sverige blir denne öfvergångens stil herskande mot slutet af den
Erikska konungaättens period och fortgår in under Folkungakonungarnes
lysande tidehvarf.
Jag har redan i det föregående klagat däröfver, att från denna
märkliga öfvergångstid så få drägtbilder äro bevarade, att vi af dem
icke kunna bilda oss en fullt tillfredsställande uppfattning af drägtens
utseende.
Öfvergångsstilen uppgick i gotiken, antingen direkt eller under
anslutning till den inom vissa trakter snabbare försiggångna
utvecklingen. Korstågen med sitt allvar tillhörde det förflutna, det på kyrklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
