Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR.
bas utbildade chevaleriet hade börjat urarta. Liksom man i konsten
sträfvade efter fullständig frigörelse från den forna bundenheten, så gaf
man åt drägten mjukare former.
Det må vara nog att med qvinnofigurerna från Trydefunten, som
nyss omtalades, sammanställa bilderne af hertiginnan Ingeborg och dr.
Blanche, båda lånade från deras sigill (fig. 93 och 99). Fotsid är
visserligen klädningen, och något annat är ju ej att vänta af en
qvinnodrägt, men hon faller nu i mjuka veck kring kroppen, äfven manteln
är mjukare. Från konventionela drag har drägten visserligen ännu icke
kunnat frigöra sig: jag påminner om de långsläpande, opraktiska
bihangen till hertiginnans ärmar. Lifvet var bundet af små etikettsregler,
som noga iakttogos. Drottningen drager ned bandet, som sammanhåller
mantelns båda kanter — detta är ett drag, som oupphörligt återkommer
hos den tidens qvinnobilder. Den andra handen användes vanligen för
att sirligt upplyfta klädningen midt fram. Drottningens andra hand
har att hålla spiran, men hon upplyfter samtidigt den högra
mantelsidan.
Den krigiska drägten är ock nu ytterst olik den, som under
1100-talet herskade. Den vidgade hjelmen med dennes prydnader, den
fladdrande vapenrocken, hästens nedhängande och fladdrande täcken — allt
gifver ett lifligt, friare, mera färgrikt, men väl på samma gång mindre
kraftfullt uttryck än t. ex. den fig. 72 återgifne väldige kämpagestalten
från Rydaholms kyrka i Småland. Denne gestalt är dock redan iklädd
medeltidsdrägt.
Vid högtidliga tillfällen höll man fortfarande på sida kläder. Vi
finna det af k. Magnus Erikssons bild fig. 94.
Från 1300-talet hafva vi direkta uttalanden om drägten, hvilka äro
af det intresse, att de böra här återgifvas.
I fru Margareta Klausdotters berättelse om den hel. fru Birgittas
ätt och afkomlingar 1 förekommer följande.
Fru Birgittas son, hr Karl Ulfsson, var en mycket glad och lustig
man, som det oaktadt älskade jungfru Maria. Han och hans broder,
hr Birger, skulle en gång i Rom föreställas påfven och iklädde sig
derföre ridderlig skrud, ’henne till vittnesbörd ho hon var’. Hr Birger
hade sida klader, som gingo ned till foten, och sitt bälte, som han
plägade bära, han var i allt klädd med höfviskaste måtta. Men hr Karl
hade klädt sig med ridderlig skrud i den måtta, som de pläga, hvilke
älska verlden, med silfverbälte, dysing och fating och halsband, såsom
då var sed. Han hade äfven på sig en hermelinskjortel och syntes, när
han gick eller rörde sig, som om hermclinerne hade varit lefvande och
lupit somlige upp och somlige ned, och hade hvart djur en förgylld
klocka om sin hals och en guldring i munnen. Då påfven hade sett
1 Tryckt i Scriptores rerum Svecicarum medii ævi del 3.2 s. 207 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
