Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR. 423
dem båda, sade han till hr Birger: »Du är din moders son», men till
hr Karl: »Du är verldens son». Då föll fru Birgitta på knä för påfven
och bad ödmjukt om syndernas förlåtelse för sina söner. Då tog påfven
på hr Karls bälte och det andra, som han hade på sig, och sade: »Denna
tunga vare honom nog att bära till syndabot» Fru Birgitta utbrast:
»O helge fader, skilj honom från synderna, jag vill skilja honom från
bältet.»
Påfven synes hafva varit mera skämtsam än hans embete och fru
Birgittas ängslan medgåfvo, men nog hade han rätt deri, att en sådan
riddaredrägt måtte hafva varit allt annat än beqvämlig. I en urkund
af år 1369 omtalas en ’mantellum cum fimbria dicta breæm de hermelin’.
Om det var hela hermeliner äfven i detta fall, kunna vi icke se.
Trettonhundratalets senare del var tydligen en brytningens tid här
i Sverige med afseende på klädedrägten. I Vadstenaklostrets diarium
finnes för år 1415 antecknadt, om en afliden välboren qvinna Cecilia,
maka till Sten Turesson: »hon ensam bevarade den prisvärda vanan i
qvinnodrägten». Ett nytt mod hade således kort efter 1400-talets början
gjort sig gällande. Dess värre omtalas icke, på hvilket sätt de två
moderna skilde sig från hvarandra.
Vi kunna dock af bilderne, likom af de utländska förhållandena,
sluta oss till den stora omhvälfningen, som egde rum. Man hade kommit
till slutet af den utveckling, som i grunden bestod i ett ombildande af
de från en äldre tid lånade formerne. När man då icke såg någon
vidare möjlighet att komma fram på den vägen, då måste man se sig
om efter något nytt. Klädedrägtens förändring är endast en detalj i
den reformrörelse, som under 1300-talet — något tidigare i ett land,
något senare i ett annat — griper igenom inom alla lifvets områden.
Jag har talat om denna reformrörelse redan i inledningen till detta
arbete. Hennes kärnpunkt låg deri, att man vände sig till den verklighet,
i hvilken man lefde, för att få de nye utgångspunkter, som man
behöfde.
Gotikens byggnadskonst var visserligen den direkta fortsättningen
af den konst, som tillhörde medeltidens början och gemenligen kallas
den romanska. Jag har redan nämnt, huruledes rundbågen, den
halfcirkelformige, som var för denne stil den. bestämmande, småningom
drogs in under omgestaltningar af hvarjehanda slag, huruledes han till
sist ersattes af spetsbågen. Inom det nyvunna stadiet fortgick
utvecklingen sedan konseqvent. Hufvudskilnaden låg icke deruti, att
spetsbågen hade aflöst rundbågen; det är icke spetsbågen, som är det mest
kännetecknande draget för gotiken, utan en hel myckenhet af smådrag,
som med hvarandra stå i närmaste samband och öfverensstämmelse. Af
dem vill jag här endast framhålla ett drag, som är mycket betecknande.
Den verld af växter och djur, med hvilka bildhuggarens konst under
tidigare perioder smyckat byggnadernes olika delar, hade i grunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
