Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 3. Drägt och smycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR.
varit idel omformningar af de motiv, man ytterst lånat från antiken.
Nu började bildhuggaren söka sine förebilder i skog och mark, hvilkas
blomster numera kransa kapitäl och listverk. Det var den allt
angripande demokratiska rörelsen, som lät ängens sippor komma till
deras rätt.
Det är en förändring af enahanda slag, som uppenbarar sig inom
klädedrägten. Man hade tröttnat vid att skära om och sy om de gamla
lånta plaggen, hvilka fått sina former genom traditionen och icke i
främsta rummet af krafven hos den kropp, som skulle beklädas. Det
var nu denne som fick rätten att bestämma- Kroppens former
återgåfvos af de nya kläderna, de slöto tätt åt och kunde derigenom blifva
hinderliga för rörelserna, men detta är icke det som man först tänker
på, när man ser den nya drägten: att hon låter kroppen träda fram,
detta känner man deremot genast, och intrycket deraf är ogement
välgörande. Vissa plagg blefvo ock nu kortare. Vi märka det allra bäst
på den gamle kjorteln, som nu stannar strax nedom midjan. Den
fladdrande vapenrocken försvinner samtidigt, och det allt flitigare
användandet af plator låter äfven i krigarens drägt kroppens former komma
till heder. Trettonhundratalets cylindriske hjelm, som skylde allt och
lät det individuela fullständigt försvinna, vek för 1400-talets
hufvudbeklädnad, hvilken lät hals och haka och andre delar af hufvudet träda
fram. Men den knapphet i formerne, som sålunda uppkom och som
var ett tidens tecken, förmådde likväl icke fullt tillfredsställa sinnena,
som älskade lyx och derföre kräfde något mera än det nödvändiga.
Öfverflödet fick breda ut sig i de delar af kläderna, som minst
inverkade på det hela t. ex. i ärmarna, som kunde släpa på marken, i skorna,
hvilkas längd betydligt öfversteg fotens. Jag påminner om Dalkarlarnes
plågoris Jöns Eriksson, hvars elegante bild är återgifven i fig. 103 med
uddar och bjällror. Till och med den helige konung Erik i rikssigillet
af år 1436 har gjorts till en slaf af modet, med dubbla rader af bjällror
och mycket vida ärmar.
Jag nämnde, att den nya drägten genom sin snäfhet kunde blifva
hinderlig för rörelserna. I rustningen, som bestod af hårdt jern, blef
det nödigt att direkt sörja för möjligheten att få rörlighet i lederne:
armbåge och knä försågos tidigare än kroppens vida ytor med beklädnad
af jern och stål, men de armbåge och knä omslutande hylsorna gjordes
så pass rymliga, att man ledigt kunde föra svärdet och utan svårighet
resa sig i stigbyglarne. Klädet i den fredliga drägten hade icke samma
hårdhet och kunde derföre lämpa sig efter kroppen och dennes rörelser,
men man fann dock småningom, att man icke kunde nöja sig härmed.
För att gifva lederne ökad rörlighet, skar man upp tyget vid axeln, vid
armbågen, vid höfterna, vid knäet, så att det icke satt så trångt. Man
fick ock derigenom ett nytt tillfälle att ställa lystnaden efter en
praktfull utstyrsel till freds: genom de öppningar i öfvertyget, som skårorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
