Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 4. Allvarliga sysselsättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMBETEN. 453
och konunga-ätter hade sin rot i stormanna-ätterna, och var ej afståndet
från roten så stort, att någon kunde hafva förgätit sammanhanget. Den
krona, som de konglige folkungarne satte på hufvudet af det uppresta
lejonet i vapenbilden, var visserligen ett yttre kännetecken, men icke
förmådde det införa en djupare skilnad. Den dom för
majestätsförbrytelse, som k. Magnus ladulås framkallade, var visserligen ett
kraftigare medel, men detta användes blott en gång, och erfarenheten visar,
att stormännen icke mäktade känna någon stor underlägsenhet under
konungen, så framt ej denne var af osedvanligt dugande kraft och
bjudande myndighet. De kongl. folkungarne torde visserligen hafva
känt behof af att intaga en högre undantagsställning. Helt visst var
det derföre, som de alle sökte sig brudar af konungslig eller åtminstonc
furstlig börd inom utlandet; de undgingo derigenom närmarc
förbindelser med uppåt sträfvande stormän — d. v. s. nya förbindelser, ty
slägtband, beroende på gemensam härstamning och tidigare
äktenskapliga förbindelser, funnos i tillräckligt antal. En och annan storman
sökte sig ock utländsk brud af furstlig börd, och före folkungarnes
tidehvarf gifte sig svenske konungar med inhemske stormannadöttrar och
när hr Karl Knutsson blifvit konung, gifte han sig med en adlig qvinna
af inhemsk börd och gifte bort sina döttrar till stormän.
Jarlens eller hertigens embete hade, som jag framhållit och vid ett
annat tillfälle ämnar ytterligare framhålla, under medeltidens början en
mycket stor betydelse. Helt visst var det för att höja konungadömet,
som de siste jarlarne eller hertigarne — de kallas till sist endast
hertigar, under det den latinska benämningen duces var gemensam för
jarlar i denna mening och hertigar — togos ur den kongl. ätten: hertig
var den som stod tronen närmast. Den vigtige posten, med hvilken
hvarjehanda förmoner voro förbundne, stod sålunda ieke öppen för de
öfrige stormännen. Men denna förändring mäktade icke åstadkomma
någon varaktig hjelp för konungadömet. Konung Birgers broder Erik
var den siste hertigen. Under hans sons k. Magni tid upphöjdes dennes
båda söner till hertigar och sedan funnos visserligen svenske konungar
eller främmande konungar öfver Sverige, men vi kunna icke tala om
någon konglig familj eller ätt, förr än efter medeltidens slut en sådan
bildades af k. Gustaf I. Öfriga embeten innehades af stormännen,
drotsetens, marskens o. s. v. Det enda embete, som i detta afseende
gjorde ett undantag, var kanslerns. För fullgörande af dennes
skyldigheter fordrades en andlig man eller åtminstone en studerad man.
Stormännen hade — jämte kyrkans främste — tillträde till rådet.
Konungens rådgifvare, consiliarii, omtalas ända från medeltidens första
tid. Först i k. Magnus Erikssons landslag finna vi ett stadgande rörande
rådets sammansättning (konungabalken kap. 9). Så snart konungen var
vald, egde han att välja sitt råd, först erkebiskopen och af
lydbiskoparne, som honom fallet är, och andre klerker, som äro honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
