Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 4. Allvarliga sysselsättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454 EMBETEN.
nyttige. De verldslige medlemmarne af rådet fingo icke vara flere än
tolf och de skulle tagas uteslutande bland riddare och svenner.
Lagmännen, som voro så betydande i det gamla samhället, hade alls intet
privilegium på att sitta i rådet, och urkunderne visa, att ingalunda alle
lagmän blifvit af konnngen kallade till officiele rådgifvare.
Lagmännen hade, såsom nyss sades, under den äldre tiden, då
rikets enhet icke hade mera än delvis ingått i det allmänna begreppet,
spelat en mycket stor roll. Lagmannen var landets (landskapets)
målsman och personlige representant och kunde som sådan få tillfälle att,
under de sines bifall, uppträda mot konungen. Lagmannen skulle,
enligt den äldre Vestgötalagen, vara bondeson, hvilket vi väl få anse
liktydigt med icke herretjenare’ eller ’icke konungens man’. Vi kunna
icke i detalj, i följd af ytterst ofullständig personalkännedom, pröfva,
huruvida lagens bud i detta afseende efterlefdes. Det är dessutom
ytterst vanskligt att söka utröna detta, alldenstund under brytningstiden
mellan det gamla statsskicket och medeltidens, då adeln eller
stormannagruppen utbildade sig hufvudsakligen ur bönder, vi icke kunna afgöra,
huru månge af dem, som på grund af härstamning kunde kallas
bondesöner, hade ingått i konungens hird och dermed bekännt sig till det
nya system, som då befann sig i en liflig utvecklingsprocess; så mycket
är säkert, att på den tid, då det till vår tid bevarade exemplaret af
Vestgötalagen skrefs, mot slutet af 1200-talet, var Vestgötarnes lagman
icke en bondeson, utan en riddare, således en konungens man. Ungefär
vid samma tid skrefs den till oss bevarade redaktionen af Upplands lag;
i spetsen för redaktionskomitén stod lagmannen hr Birger Persson, också
riddare och således konungens man. Förhållandet var då detsamma i
alla lagsagor och hade tydligen varit sådant ganska länge.
I k. Magnus Erikssons landslag heter det, att när en lagsaga blifvit
ledig, skulle lagsagans inbyggare sammankomma till ting, utse cn nämnd
af sex frälsemän och sex bönder; denna nämnd jämte biskopen och två
af honom kallade klerker skulle upprätta ett förslag, innehållande tre
namn. Bland de tre skulle konungen taga den han förstår vara för
allmogen (d. v. s. allt folket) nyttigast. Några inskränkande
bestämmelser med afseende på de egenskaper, som erfordrades för att kunna
uppföras på förslaget, förekomma icke, och således står det nämnden
fritt att föreslå en underordnad person, någon som alls icke tillhörde
de store i landet. Men fanns någon egentlig risk för att till konungen
skulle öfverlemnas ett så beskaffadt förslag? Biskopen och de med
honom röstande klerkerne voro helt visst intresserade för att stormän
skulle föreslås. Vi veta för öfrigt, huru i valriket härstamningen lade
mycket band på valfriheten, vi se af lagmanslängderna huru så godt
som i regeln son följde efter fader eller åtminstone frände efter frände.
Vanan att se upp till landskapets större ätter dröjde länge qvar från
de tidehvarf, hvilkas samhällsskick hade en mera patriarkalisk prägel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
