Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 4. Allvarliga sysselsättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMBETEN. 455
och tvifvelsutan kunde man inom dessa ätter finna män, som kände
landets förhållanden samt egde både vilja och förmåga att främja dess
intressen. En sådan, låt vara af traditionel pietet bunden rätt att
upprätta ett förslag var dock något, var dock en rätt, under det man
i k. Albrekts dagar tydligen börjat förse landskapen med lagmän, om
hvilkes lämplighet inbyggarne aldrig fått tillfälle att yttra sig. Om
detta öfvergrepp vittnar norrländingarnes bref till hertig Albrekt.1
Enstaka fall torde dock hafva kunnat förekomma, då de, hvilke rätten
tillkom att uppsätta förslag, ansågo sig kunna underlåta att till
kandidater uppsätta stormän. År 1386 skrefvo Finnarne till k. Albrekt, att
de hade bedt hederlig man, Jeppe djekn, att han skulle åtaga sig
att vara deras lagman, ty han vet och kan landets fall och sedvänjor
och vet bäst vår tunga och fattigdom, bättre än någon utländsk man,
antingen af Sverige eller andra land. Denne Jeppe djekn var knappast
någon storman; titeln antyder, att han var en studerad man, helt visst
äfven lagkunnig. Hvad k. Albrekt svarade på Finnarnes framställning
känner jag icke. I början af 1400-talet var en Flemming lagman i
Finland. Ett sådant afvikande från gammal sed, som yppar sig i denna
böneskrift, kom måhända aldrig i fråga annorstädes än i den finska
lagsagan, hvarest förhållandena i mycket voro olika moderlandets.
Äfven häradshöfdingeplatserne voro stormännen förbehållne; äfven
de mest uppsatte inom samhället läto sig väljas till häradshöfdingar,
Om valet har k. Magnus Erikssons landslag den föreskrift, att häradet
utser tolf män, hvilke det vill — således behöfde icke frälsemän
insättas i valnämnden — och desse tolf jämte lagmannen sätta på förslag
tre, af dem tager konungen en. Häradshöfdingen, liksom lagmannen,
måste enligt gammal ordning vara inom området bosatt. I fall man
sedermera icke höll på denne grundsats, torde man hafva nöjt sig med
att vederbörande hade jord inom området och derigenom intresse för
dess förhållanden.
Redan kort efter midten af 1300-talet hade sådana missförhållanden
kunnat vinna insteg, att en och samma person kunde vara drotsete,
lagman och inom sin lagsaga innehafva häradshöfdingeembete.
På tingen voro lagmannen och häradshöfdingen mycket ofta
representerade af vikarier, af en underlagman och någon som satt i
häradshöfdings stad. Ordinarie lagmän och häradshöfdingar, i synnerhet när
de tillhörde rikets förnämligaste män, hade naturligtvis ofta företräde,
men det var helt visst icke endast detta, som framkallade
vikariatssystemet: vikarierne hade väl icke den maktställning inom och utom
området, hvilken tillkom deras hufvudmän, men de torde framför mången
af dem hafva egt förmonerne af lagkunskap och studier i öfrigt. Det
skrifvarevälde, som kom till stånd under k. Gustafs dagar, har sin före-
1 Tryckt af Styffe i Bidrag del 1 s. 144.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
