Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 4. Allvarliga sysselsättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMAMET. 461
talar i vår tid om klosterarbete, i synnerhet när några finare broderier
förekomma å messkläder, men det finnes endast undantagsvis anledning
för det antagandet, att de broderier, som förekomma å kyrkliga kläder,
böra härstamma från qvinnoklostren. I städerne funnos handverkare,
som kallades perlstickare, och som voro konstnärligt utbildade. En
perlstickare Albert, som bodde vid Stadssmedjegatan i Stockholm inemot
och efter början af 1500-talet, har målat hvalf och väggar i flere kyrkor
och gjort det på ett konstnärligt sätt. Han kallas också omvexlande
perlstickare och målare. Urkundsbevis finnas ock, att de förnäma
damerna behöfde, på det deras utstyrsel skulle få önskad fulländning,
biträde af de yrkesmessige perlstickarne.
Att döma efter utlandets förhållanden lider det intet tvifvel, att ju
qvinnorna af högre börd sysselsatte sig med fina sömnadsarbeten,
fërmodligen äfven med simplare. Husmodern utgjorde medelpunkten i
hemmet. Kring henne samlade sig döttrar, när sådana funnos, och
förnämligare tjenarinnor. Hvar och en sysslade med sitt arbete. Det kunde
hända, att under arbetet hvarjehanda för dem föredrogs af någon, som
kunde läsa skrifvet. Vi skulle helt visst icke hafva varit uppbyggde
af hvad vid sådana tillfällen upplästes. Men vi hafva en helt annan
smak, framkallad af senare tiders utveckling och retelsemedel. I rummet
med de stelt formade möblerne, i ett sällskap, som var iklädt
medeltidens efter vår åsigt obeqväma kläder, under en tid, då religionen
fastställde för allt ganska snäfve gränser, utom för möjligheten att vinna
förlåtelse för begångna eller tilltänkta synder, hade man helt andra
anspråk. Den tiden var man barn — i jämförelse med vår tid —, man
lyssnade med lifligaste intresse till hvad vi nu anse vara barnsligt eller
till ytterlighet torrt. Det förelästa ordet var då en makt, liksom
gudstjensten med dennas oförstådda ord. Fantasien fick spelrum inom noga
utstakade gränsmärken. Som gränserne voro trånge, kunde det nog
hända, att fantasien fick en prägel, som vi kunna kalla sjuklig. Man
lärde sig att icke endast se sakerna sådana de voro, utan ock att i dem
finna hvarjehanda hänsyftningar på andra och djupare förhållanden.
Detta gaf fantasien ett betydligt spelrum, som kan anses vara en viss
gengäld för de trånge gränser, utom hvilke man kände sig icke hafva
tilllåtelse att röra sig.
Mannens hemlif med dess få sysselsättningar kunde ju framkalla
hos dådkraftiga personer tankar på att skapa något nytt. Qvinnans
hemlif var underkastadt mera konserverande krafter. Hon lefde under
intryck af det bestående, hon hade sin fulla sysselsättning och behöfde
derför icke längta efter något mera. Af hvad hon fick höra erhöll hon
full sysselsättning för tanke- och fantasiverksamhet.
Men undantag förekommo. Jag känner från medeltidens midt
endast ett, den heliga Birgitta. Med henne får jag anledning att
sysselsätta mig på ett mera omfattande sätt i det följande, hvadan jag här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
