Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 5. Nöjen och njutningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORNEJ, DYST, BOHORD. 491
I Frankrike var det sed, att de som ämnade deltaga i tornejet,
dagen före detsamma aflemnade hjelm och baner, hvilka ordnades i
en ståtlig rad inom ett större rum, t. ex. i en korsgång. Stridsdomarne
ledde de tillstädeskomna damerna förbi denna utställning, en härold
utropade namnen å hjelmarnes och banerens egare. Om någon riddare
hade gjort sig skyldig till att tala illa om damerna, kunde hvilken som
helst af de här besökande damerna genom att beröra hans hjelmprydnad
rekommendera honom till straff. Derest denna rekommendation
befunnits befogad, skulle baktalaren straffas så, att hans axlar kände det
väl och så att han aldrig hädanefter talade illa om damerna. Hade
någon infunnit sig, som gjort sig skyldig till ett brutet ord eller ocker,
blef äfven han öfverfallen och slagen, till dess han ’gaf sin häst’ d. v. s.
gaf sig. Hästen lemnades åt de närvarande musikanterne och riddaren
flyttades med sadeln upp på tornejplatsens inhägnad; der skulle han
sitta till dess det hela var öfver. Den som icke räknade goda anor i
tillräckligt antal, blef äfven straffad, dock icke lika hårdt.
Desse seder, som omtalas i konung Renés afhandling om tornej, 1
torde dock höra endast till den senare tiden, då tornejväsendet hade
undergått en myckenhet förkonstlingar.
Festdagen på morgonen åhörde man messan och försåg sig
derefter med en liten frukost. I franskan kallades han pettimansiere (—
petit mangier) och äfven i Tyskland framhålles han som liten. Men
under medeltiden var aptiten sådan, att hvad man då kallade litet nu
med skäl nämnes stort; af en tysk dikt framgår, att två höns ansågos
vara en lämplig portion för en man. Man hade brutit fastan, utan att
känna sig tyngd af maten. Derefter red man ut till kampplatsen.
Denne var aflångt fyrkantig, med längden en fjerdedel större än
bredden. Han omslöts af tvänne stängsel, det yttre något högre än det
inre. Mellan de två fanns en tillflykt för de tjenare, som skulle hjelpa
sine kämpande herrar med vapnen, äfvensom för de ordningens män,
som skulle hålla ute den påträngande massan af åskådare. På ena
långsidan förekommo tre läktare; den mellerste och högste var afsedd för
stridsdomarne, de två andre för damerna.
Musik bebådade stridens början. Riddarne redo in i inhägnaden,
helsades, när de voro kände, med hedrande tillrop, man ordnade sig och
man störtade i striden, hvar och en utstötande sitt härskri. Genom
detta och genom vapnet gjorde man sig känd.
Tornejet omtalas först under 1100-talet. Det blef den ansecnligaste
af alle de ridderlige lekarne, skilde sig från de öfrige genom att i främsta
rummet bestå i en ridt med konstiga ’vändningar’, men smälte delvis
samman med dem i det dyst och bohord upptogos i tornejet, såsom
turer i detta. I bohordet red skara mot skara, i dysten man mot man,
1 Konung öfver Neapel och Sicilien, † 1480.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
