Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. De högste i samhället - 3. Bostäder. Tjenare. Drägt och smycken. Allvarliga sysselsättningar. Nöjen och njutningar - 5. Nöjen och njutningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 JAGT.
detta, då böte socknen tre mark till tinget» På Gotlands landsbygd
spelade man således och spelade tydligen med nöje; annars hade socknen
helt visst icke försakat tillfälle till inkomst. Smålandslagen förbjöd att
till prest taga någon, som var dobblare eller drinkare. I k. Magnus
Erikssons och dr. Margaretas gårdsrätter förbjudes strängligen att dobbla,
sedan konungen hade sagt god natt: om häremot bröts, skulle en
knape eller skytte ligga i tornet sju nätter vid vatten och bröd, en
småsven skulle hudstrykas, en ’mindre man för sig’ skulle ligga i stocken
eller kistan i sju nätter. Ingen fick dobbla bort häst eller vapen.
Ingen fick dobbla bort mera penningar än han hade med sig till bordet.
Något absolut förbud mot spel fanns således ensamt på Gotland.
Huru inrotadt begäret att spela var framgår af medeltidsordspråket:
’”drinkarom wardher radh fore ok dubblarum siällan’.
En viss skilnad göres mellan dobbel och tafvellek. I de nyss
åberopade gårdsrätterne heter det: ’samme rätt vare om tafvellek som om
dobbel’. Men emellanåt göres ingen skilnad, t. ex. då det hos Peder
Månsson heter: ’dobbla med tärning, tafvel etc.’. Dobbla i den
inskränktare meningen torde beteckna rätt och slätt tärningsspel. När man
efter tärningarnes anvisning flyttade brickor, kallades det tafvellek.
Olaus Magni prisar på det högsta jagten såsom en nyttig och
stärkande öfning, af vigt äfven för kriget, ty jägaren har samma faror och
mödor att utstå som krigaren, han öfvar under jagten det mod, den
försigtighet och öfriga egenskaper, som för krigaren äro af stor vigt.
Jagten var, såsom jag redan (del 1 s. 209) framhållit, från början
upplåten åt alla, men småningom började inskränkningar göras. Dels
kunde vissa djur tagas undan, dels kunde vissa jagtsätt reserveras åt
de förnäme, till sist ville man förbehålla dem all den jagt, som icke
gick ut på dödandet af skadedjuren. Olaus Magni uppgifver (bok 18
kap. 4), att jagten på elg, hjort af olika slag och rådjur var förbehållen
ädlingarne och deras tjenare, rikets privilegierade, såsom de, hvilke
mottaga pilgrimer, ’presidenterne’ och kyrkoherdarne. Landskapslagarne
innehålla visserligen föreskrifter om villebrådets skonande genom förbud
för jagt under viss tid och förbud för vissa jagtsätt. Landslagarne
förbehålla konungen1 att ’jaga rå till simme, när han har hof’”.
Försöken i öfrigt från stormännens sida att sätta sig i besittning af all
jagt stodo i öppen strid med de grundsatser, som uttalas i våre lagar.
År 1474 förbjödos fogdarne vid stränga böter att gifva någon lof att
jaga: lagen vet ej af, att något lof behöfdes. År 1488 förnyades ett
tidigare påbud, hvars ålder icke är känd, men antagligen ej låg
långt tillbaka, att bönder och klerker icke skulle få bruka någon
1 K. Magnus Erikssons landslag byggningabalken kap. 18, k. Kristofers landslag
byggningabalken kap. 23. I den förre landslagen står endast ’iægha til sima’,
den senare landslagen tillägger ordet ’raa“.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
