Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 1. Krigsfolket och dess beväpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEDUXG. 625
gång underlagt sig det långt bort liggande Kurland, men Kurerne
hade, enligt Rimberts teckning af den hel. Ansgars lif, blifvit
»högfärdige och förtrutne och alldeles upphört att betala skatt: det förre
underdånighetsförhållandet var således brutet. Danskarne, som fått veta,
att Kurland således blifvit ett herrelöst land, skickade dit en här, men
denne blef i grund slagen. När k. Olof i Sverige sport detta,
’samlade han sitt folk samman i en stor här och mente komma sig och sitt
rike i stort ord och stort pris och mente vinna landet igen under
Sveriges krona’. Ty for konungen af Sverige med sitt folk in till
detsamma landet och kommo de oförvarandes för en stad, som heter
Seborg, hvilken de genast vunno, skinnade och brände ned i rötterna.
Deraf vordo de dristige, och tröste sig allt mer och mer och öfvergåfvo
sina skepp och foro landvägen längre in i landet, till en annan stad,
som kallades Apulia. Då de kommo för den staden, stormade de och
stridde uppå honom manligen och ville vinna honom, men de i staden
voro värjde sig friligen och togo mot dem manligen. Så stridde de
àtta dagar omkring och stormade dag efter dag, och mycket folk vard
slaget på båda sidor och ingen delen kunde vinna. Då den nionde
dagen kom, då togo de, som af Sverige voro och lågo för den staden,
att tröttas, som ej var under, och togo att bedröfvas och sörja storligen
för det folks skuld, som dem var afslaget, och räddes de i sitt hjerta,
huru den resan (= härfärden) ville gå, och sade inbördes till hvarandre:
hvad skall oss nu varda till råd, vi kunna här ingen fromme vinna och
våra skepp äro långt borta från oss. Då de ej visste hvad de skulle
göra, då vard dem alle till råd, att de skulle kasta lott på sine gudar
och måtte så få veta af dem, om de ville dem hjelpa och med dem
stånda, att de antingen måtte der seger vinna eller ock lefvande dädan
undkomma. Då de hade kastat lott, då fanns ingen deras gud, som
dem ville hjelpa eller göra räddning. Då de förstodo detta, vard bland
dem suckan och gråt och ömklig låt och dem tycktes, att de hade tappat
både makt och kraft, och sade inbördes: hvad skola vi arme män nu
uppå slå, våre gudar hafva nu vändt sig från oss och vilja oss icke
hjelpa och våra skepp äro långt borta ifrån oss. Är det så, att vi
undfly, då följa oss våre fiender hårdt uppå baken och slå oss allesamman
ihjäl. Den tid de voro stadde i sådan vånde, voro ibland dem somlige
köpmän och de minndes uppå några ord, som den helge biskop Ansgar
hade för dem predikat, ty talade de och sade: kristne mäns Gud plägar
alltid gerna hjelpa alla dem, som uppå honom kalla, och han är
mäktigast öfver alle andre till att hjelpa och trösta sine tjenare. Ty är
oss bäst, att vi försöka, om han vill stånda med oss, lofvom honom
vårt offer och vår ödmjuka tjenst. Dernäst täcktes dem alle, att de
skulle kasta lott. Då det var gjordt, då föll lotten så, att den mäktige
Guden, som kallas Christus, ville vara dem till hjelp och tröst och
ville komma dem till räddning. Så brådt de fingo detta höra, vordo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
