Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 1. Krigsfolket och dess beväpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEDUNG. 629
Då skifte hofmännen sig deri,
Matias Kettilmundsson med sin rote kom,
en ung, stark hjälte from,
Henrik van Kyren och Ivan,
de slogo då Ryssarne der bort från,
Peder unge Porse och då flere.
I Helsingland torde frälsemännens antal icke hafva varit
synnerligen stort. Att med Helsingarne menas allmogen från Helsingland
framgår med fullkomlig tydlighet af uppgiften, att sedan de i början
ensamme uppburit anfallets tyngd, grepo hofmännen, d. v. s.
frälsemännen, med deras skaror in. Mellan Helsingarne och frälseskarorna
göres i krönikan en bestämd motsats.
Det finnes ännu ett anfallskrig att omtala, hvilket liksom de
föregående, var ett rent anfallskrig, nämligen det krig i två afdelningar,
som k. Magnus Eriksson förde mot Ryssarne i sydost från
Ingermanland (1348 och 1350—1351). Mig veterligen finnes ingen antydan derom
att för detta krig ledungen varit utkallad. Vid 1300-talets midt hade
man, under en ständigt fortgående utveckling af de aristokratiska
förhållandena, kommit allt längre från de ursprungliga, som medeltiden
hade ärft från den föregående tiden.
Förhållandena vid den ryske gränsen voro hela medeltiden igenom
betänkliga. Farliga krig upplågade emellanåt, för hvilkas afvärjande
här måste sändas öfver från Sverige. Huruvida några uppbåd på grund
af den urgamla ledungsskyldigheten förekommo, framgår icke af någon
urkund som jag sett. Det är föga troligt att sådant förekom, ty
ledungsprincipen hade, hvilket redan blifvit antydt, uppenbarligen råkat
i ett afgjordt förfall.
Mellan ledungen och försvaret fanns således från början en alldeles
bestämd olikhet. Detta hindrade emellertid icke, att ju under de
ytterst mångskiftande praktiska förhållandena det ena och det andra kunde
komma att sammanblandas. Försvaret gällde i främsta rummet den
egna bygden, och med detta försvar hade ledungen alls intet att skaffa.
Men för att försvara riket kunde det kräfvas, att krafter utkallades
från områden, som icke voro direkt hotade af fara. Skulle de krafter,
som utkallades, flyttas från en ort till en annan landvägen, då hafva vi
tydligen intet alls med ledungen att skaffa. Men det hände ock, att
man behöfde kalla ut en sjöutrustning, t. ex. när det gällde en
belägring af det då i sundets vatten liggande Kalmar slott. I sådana fall
kan något af ledungsprincipen vara gömdt i uppbådet. För öfrigt var,
såsom jag strax skall visa, uppbådet af manskap till lands beroende på
det fria aftalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
