Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 1. Krigsfolket och dess beväpning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAPENSYN. 651
det ock så varda, att någon tjensteman af ålder eller krankdom är ej
sjelf för [= duglig] och hafver en son eller flere, som tjena andre män
och ej äro dagligen hemma när fadren, då må fadren njuta deras tjenst,
om det är oskiftadt dem emellan, ej eljes. Då skall en af dem å
vapensynen komma hvart år å faderns vägnar, såsom förut är sagdt.»
»Nu kan det så vara, att någon frälsesman vill gå undan frälset, då
må han ej det göra utan att vapensyn hafves. Då skola de, som
vapensynen skåda, veta hans förfall och med hvad skäl han vid frälset skiljes,
och fare han ej af frälset utan deras orlof.»
»Nu om flere frälsemän äro än oskilde, fader och hans söner eller
ock hans måg, som eger hans dotter, då må en af dem, som dertill
är bäst fallen, tjensten uppehålla med häst och vapen, såsom förr är
sagdt, och frälse dem allesamman, så länge de samman äro om disk
och duk. Så brådt de skiljas åt, då må de ej vara längre samman
under ett frälse, utan tjene hvar för sig som skiljes ut.»
»Vapensyn skola skåda å konungens vägnar i hvar förnämnd stad
och tid de män, som konungen tillsätter med sitt bref. De skola ock
skåda, att alla de stycken hållas, som förut äro sagda. Det skola de
skåda och göra, som de vilja hafva vänskap af konung sin och
vedervåga sin heder, och det ingen man tillstädja, hög eller låg, att de
annorlunda hafva än sagdt är, utan hafva hellre bättre än värre både
häst och vapen.»
»Nu om det är så, att någon djerfves sig undanlöna af kronans
tjenst, då han bjudes till rikets värn, eller af vapensyn, utan att sanna
förfall äro, som äro dessa och inga andra, att antingen han utrikes är,
då han åbjudes, eller ligger å sotsäng, och detta med gode män pröfvas
att så är. Hvem så gör [d. v. s. sviker] och ej sin orsakan gitter gjort,
som nu är sagdt, han eger mista frälse sitt, som han har haft, och det
aldrig återfå, utan han njuter särdeles konungens nåd, och böte därtill
fyratio mark.»
»Är det ock så, som Gud förbjude, att någon rymmer undan
konungens baner den tid man till fienden drager, eller från konungens
embetsman eller ock i resor [— härfärder], som konungens embetsman utsänder,
hvilken så gör, han hafve förgjort både lif och gods, utan han får det
af konungens nåd att han må sitt lif lösa. Rymmer han så, att han
ej fången varder, må han aldrig få sin frid åter, utan att han njuter
särdeles konungens nåd. Gifver hufvudmannen [= anföraren] någon
skuld härför, att han så gör, och den andre nekar, ligge det till tolf
mäns nämnd af dem i resan voro, och råde hvardera för [= sätte till]
halfva nämnden.»
»Varder någon man i kronans tjenst fången, då eger konungen
honom lösa och hans häst och vapen honom återgälda och honom
skadeslös göra. Kan det ock så vara, att någon frälsesmans örs förderfvas
innan han utdrager i rikets tjenst och återkommer i sitt hem, då eger
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 41.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
