Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 2. Försvarsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
672 FORNTIDA BORGAR.
medel att nå upp till fönstren och genom dem skjuta in, visserligen
kunde fienden med yxa eller eld förstöra dörren. Men kyrkans murar
voro i alla fall fastare än boningshusets, man sköt lättare in genom
dettas takfönster än genom kyrkans små och smala ljusöppningar, hela
boningshuset kunde lätt antändas, från boningshuset kunde man ännu
mindre oroa fienden eller drifva honom till flykt. Ändock försökte man
försvara sig inom boningshuset, men man hade rättighet att vänta sig
ett varaktigare skydd inom kyrkan, låt vara att hon icke motsvarade
krafven på en verklig befästning. Genom hemmets dörr kunde man
göra ett utfall mot fienden — sådana omtalas i de isländska sagorna —
man kunde ock göra ett utfall genom kyrkodörren, och hade denna
blifvit forcerad af fienden, kunde af denne endast få, två eller tre, på
en gång tränga in, och dem kunde de innevarande anfalla från tre sidor.
Man drog sig nog i det längsta för försöket att bryta in genom
kyrkdörren.
I utlandet började man tidigt, redan under den fornkristna perioden,
att förse kyrkorna med torn. Man följde äfven hos oss detta exempel.
I vår tid äro tornen ganska kostbara omhöljen för ringklockorna, men
dessa behöfva en upphöjd plats för att deras klang skall kunna sprida
sig ut öfver bygden och från alla håll kalla menigheten till deltagande
i ”de heliga handlingarna. Men under den första tiden synas tornen å
våra kyrkor icke vara tillkomna för klockornas skuld, man uppförde
dem väl derföre att tornet ansågs höra till en fullständig kyrka, men
man var alltför praktisk, för att icke söka en nyttig användning för
tornet med dess ganska betydande i flere våningar delade utrymme,
och man kunde icke sluta ögonen för det faktum, att tornet skänkte
åt kyrkan ökad lägenhet att i nödens stund bereda ett efterlängtadt
skydd.
Öfverste Blom har fullkomligt rätt deruti, att kyrktornen icke äro
uppförda i enlighet med befästningskonstens regler, men detta hindrar
icke att de ju ökade kyrkans försvarskraft. De äldsta kyrktornen i
Sverige hafva icke någon port, genom hvilken de stodo i direkt
förbindelse med den yttre verlden; en och annan gång, då en port finnes,
sitter den ett stycke upp från marken, hvarigenom den blef svårare
tillgänglig utifrån. Vi antaga, att fienden brutit sig in genom
kyrkodörren och, ledd af modige föregångare, trängt, tills vidare, segrande in i
helgedomen. Från långhuset kom man utan svårighet — genom en
bågöppning —in i tornets bottenrum. Men sedan? För att komma åt dem,
som för sig och sina håfvor sökt ett skydd i tornets öfre delar, måste
man bryta upp eller hugga sönder den lilla, smala dörren till torntrappan,
som ledde upp genom det inre af tornmuren. Endast en och en kunde
man komma in genom denna dörr, endast en och en kunde man komma
upp för den branta trappans höga trappsteg. Då var det farligare att
anfalla än att afvärja. Så mycket är säkert, att tornet beredde ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
