Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 3. Eldvapen och deras föregångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
834 BLIDOR.
sagar denna framställning (fig. 751), visar dock en annan konstruktion
af blidan: här finnes ingen pung, utan slutar den längre armen med
en antagligen något urhålkad skifva, å hvilken hvila någre fyrbollar. 1
Kraften af tyngden å blidans kortare arm kunde ökas genom flere
vid denne fästa rep, i hvilka lika månge karlar drogo, när remmarne
i andre änden lossades och projektilen skulle utslungas. En blida af
detta slag kallades i Frankrike mangonneau. Sådana blidor hafva också
varit använda i Norden: det var år 1204 tal om att uppföra en mange
i Bergen. 2 En blida af förut omtaladt slag kallades i Frankrike
trébuchet.
Öfverste Blom omtalar 3 de försök att rekonstruera blidor, som år
1850 företogos af franska artilleriet å skjutfältet vid Vincennes. Stången
af ek hade en längd af 33 fot, den långe armen var fem gånger längre
än den korte, slungan hade en längd af 16 fot. Tyngden vägde 9,000
skålpund, den öfrige delen af blidan beräknades till 14,000 skålpund,
men man fann det nödigt att belasta blidan med ytterligare 12,000
skålpund, för att hon icke vid projektilens utslungande skulle komma
i alltför våldsam skakning. Med en blida, som sålunda hade en
totalvigt af 35,000 skålpund, slungades en 24 skålpunds kula på ett afstånd
af 280 alnar, en 50 skålpunds bomb 230 alnar, 110 och 160 skålpunds
bomber omkring 190 alnar. Den tyngste af desse projektiler, bomben
å 160 skålpund, har beräknats hafva en lefvande kraft, d. v. s.
förstörelsekraft, jämförlig med den, som tillkommer en 6 skålpunds
jernkula utskjuten med 11/2 skålpunds krutladdning ur en glattslipad kanon
till ett afstånd af 1,350—1,500 alnar. Detta måste vara otillräckligt
för att skjuta hål på eller skjuta ned en någorlunda försvarlig mur.
Men det är ju möjligt, att man genom att använda tyngre stenkulor
och på samma gång gifva blidan och slungan andra mått, kunnat ernå
en väsentligen större kraftutveckling, och man nödgas antaga en sådan,
derest man icke vill underkänna de forntida uppgifterna, att man med
blidkast kunde ’bryta borg’, d. v. s. demolera en fästnings murar, icke
blott förstöra hennes tinnar eller de träkonstruktioner, som både
försvarare och angripare använde i stort omfång, eller taken och väggarna
på husen innanför borgens ringmurar. För att åstadkomma en stor
verkan behöfdes mycket tunga blidor, för hvilka belägringshären
svårligen kunde medföra nödigt timmer, utan måste detta fällas i den
omgifvande trakten och sammanföras till det ställe, der blidan skulle
resas, alltså inför försvararnes ögon. Man torde ock haft jämförelsevis
lätta blidor, som kunde transporteras, väl icke i hopsatt och
skjutfärdigt skick, men åtminstone i sinsemellan afpassade beståndsdelar,
1 Blidor af denna konstruktion omtalas äfven af Viollet le Duc, från hvilken fig.
37 i illustrerad Sveriges historia, del 2, är lånad.
2 Munch, anförda arbete, del 3, s. 474.
3 Ärböger för nordisk oldkyndighed 1885, s. 30, 32 (i uppsatsen Befæstede kirker
i Danmark).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
