Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 4. Flottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
866 KREARE. BOJORT. PRÅM.
gode män i Vestergötland, vare sig de hörde till rådet eller ej, skulle
hafva ett skönt skepp och en god jakt väl utrustade vid Elfsborg eller
Lödöse. Skepp och jakt utgjorde således, på sitt sätt, en helhet, hvilket
var en naturlig följd af den svenska kustens beskaffenhet, som ej tillät
större fartyg att gå fram hvar som helst. Jakter kunde framdrifvas
med åror och kallades då ibland roddarejakter — så omtalas år 1507
en liten ’roerjacht med elfva eller tolf par åror’. 1
Kreare (kreijer) nämnas någon gång under 1400- och 1500-talen.
År 1507 omtalas, såsom tillhöriga konungen af Danmark, en krejare
och en jakt, med 60 karlar på båda skeppen. Uttrycket är icke fullt
tydligt, ty det kan tolkas antingen så, att 60 man funnos ombord på
hvartdera fartyget eller att deras sammanlagda besättning uppgick till
60 man. Emellertid blir i hvilketdera fallet som helst krearen ungefär
likställd med jakten. Då namnen äro två, bör hvartdera slaget ha haft
sina utmärkande egenskaper, men hvilka dessa voro, förmår jag icke
uppgifva.
Åtminstone en gång omtalas ett fartyg, som kallas bojort och
tydligen ej var något af de större. Konung Gustaf skrifver år 1533 till
Danzig och uppmanar till försök att komma öfver en ’god rättsinnig
bojort på 30—40 läster, som vore särskildt lämplig att föra god skytt
på till sjös’. Han behöfde en sådan mellan Kalmar, Stockholm och
Finland, ’när slikt genväder vore, som det nu i lång tid varit hafver’.
Bojorten synes hafva varit en god kryssare.
Slutligen får jag i detta sammanhang anteckna pråmen (pramer),
hvilken ofta användes för krigsbruk, dels synes det för transporter, dels
vid belägringar af sjöfästen. Pråmarne voro ofta däckade (förtäckte).
Under början af medeltiden hade Sverige haft en flotta,
ledungsflottan, men sedan denna mot slutet af 1300-talet hade kommit på
förfall, hade landet ingen flotta alls. I händelse af krig sökte man
visserligen komma åt så mycket som möjligt af kustbornes fartyg, men
sådana funnos ej alltid att tillgå, och när de funnos, voro de helt små.
Att låta ledungsväsendet förfalla var visserligen en obetänksamhet, ty
genom behållande af häradssnäckorna hade man alltid haft några fartyg
att med säkerhet tillgå. Men i det hela betydde förlusten af dem icke
så synnerligen mycket, då de voro små och derföre icke på något sätt
kunde mäta sig med de stora skepp, öfver hvilka Hanseaterne och
sedermera äfven konungen af Danmark kunde förfoga. Det blef en
tvingande nödvändighet för den svenska regeringen att bilda en flotta,
men under alldeles förändrade förutsättningar. Man måste framför allt
hafva stora skepp.
Sådana omtalas ock i urkunderne från slutet af 1400-talet och
början af det följande århundradet. Namnen äro mångfaldiga, och det
1 Äfven förekommer uttrycket rodharaskip (roerskepp), t. ex. 1470 och 1507.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
