Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
880 SVÅRIGHETER FÖR KRIGFÖRINGEN.
alla möjliga områden, i stort och i smått. Men fullständigt kunde icke
en centralregering genomföras. Förhållandena voro ännu alltför litet
ordnade, alltför litet mogna för en sådan. Riket hade egentligen icke
en hufvudstad, hade inga embetsverk. Det personliga betydde ännu
allt för mycket. Konungen var med sine rådgifvare och tjenare
regeringen, men riket hade ännu icke en hufvudstad, der konungen hade
sitt ordinarie säte. Stockholm hade visserligen småningom svingat sig
upp till en stor betydenhet, men en hufvudstad i modern mening var
det ändock icke. Konungen eller riksföreståndaren befann sig än här,
än der i landet. Allt för ofta måste det hafva händt, att man i en
landsort långa tider alls icke visste hvar regenten stod att söka.
Om då en fiende bröt in i landet, naturligtvis i någon del af
landets utkanter, hvart skulle man då sända bud för att underrätta? I
någon mon minskades väl denna olägenhet derigenom, att i de flesta
fall ett angrepp ej kom alldeles oförmodadt. Konungen eller den, som i
hans stad innehade makten, visste i regeln, från hvilket håll en fara
kunde hota, och han lät det naturligtvis vara för sig angeläget att
hålla sin uppmärksamhet riktad på just den delen af riket, hvarigenom
han lättare kunde få underrättelser om hvad der tilldrog sig. Men
faror kunde hota, i all synnerhet sedan grannstaterne blifvit försedde
med flottor, från olika håll, och konungen kunde icke vara tillstädes på
mera än ett ställe.
Och när ett bud skulle skickas! Varsnades fiendeskepp utanför
kusten, då flammade vårdkasarne upp och det hemska budskapet
spriddes, för alla tydbart, och budkaflen skickades hastigt från by till by,
äfven han tydbar, ehuru han icke bar någon påskrift. Detta gick
hastigt. Men att skicka ett bud från ett landskap till det andra eller
genom flere till ett mera aflägset, det tog tid på de dålige vägarne, å
hvilke ingen kunde färdas fort; ibland voro vägarne endast stigar, som
ledde genom villande skog. Lycklig den budbärare, som kom till ett
större vatten, der han hade utsigt att komma fram i båt!
Och när budet var framkommet, då måste beslut fattas, nya bud
sändas till de orter, som hotades af krigsfaran, och till andre orter,
från hvilke hjelp skulle skaffas. Att få sådan hjelp tog tid. Jag har
redan framhållit, att försvaret af egen bygd var en sjelfklar sak,
rörande hvilket intet påbud behöfdes. Men ville man från ett landskap
få hjelp mot en fiende, som hemsökte en annan del af riket, då gjorde
ej ett påbud tillfylles, utan inbyggarne måste sammankallas, till dem
skulle begäran om hjelp framföras, de skulle öfverlägga, i hvilken mon
de ville gå uppmaningen till mötes, ifall de icke föredrogo att svara,
att de ville sitta hemma; så kräfdes tid för utrustningen, och derpå kom
uppbrottet med en marsch, som kunde vara mycket besvärlig och i alla
händelser mycket tidsödande. Att tåga fram med en större här var
ännu svårare, eftersom så mycket behöfdes för härens uppehälle under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
