Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
882 SVÅRIGHETER FÖR KRIGFÖRINGEN.
dem, då intet var för underbart för att icke kunna tros, då ryktena
gingo vide vägar och under vandringen från mun till mun med
nödvändighet undergingo förändringar? I afsaknad af säkra bud fick man
nog stundom vidtaga åtgärder på grund af ryktena. Hvartill detta
skulle leda är lätt att tänka sig.
När vi taga oss före att bedöma krigföringen under medeltiden,
är det nödvändigt att dervid icke gå ut från nutidens ståndpunkt af
militäriskt vetande och erfarenhet. Det vore orättvist att icke taga
med i beräkningen alla de många och stora svårigheter, som då hvart
ögonblick gjorde sig gällande, men från hvilka nutidens krigskonst är
frigjord. För öfrigt är hvad vi veta i detalj om krigshändelserna så
oändligt litet, att det är det klokaste att hålla inne med alla omdömen och
nöja sig med att redogöra för det lilla, som blifvit oss berättadt.
Mankell har utrustat sitt förut citerade arbete med planer öfver striderna
vid Falköping, Haraker, Brunkeberg, Rotebro, Brännkyrka, Bogesund,
Uppsala (1520) och Vesterås (1521). De äro (med undantag af kartan
för slaget vid Brunkeberg, om hvilket närmare underrättelser
föreligga) uppgjorde uteslutande på grund af kännedomen om
terrängförhållandena och författarens föreställning om rätta sättet att inom
dem anordna en strid. Desse planer hafva derföre intet egentligt värde.
En svårighet till vidlådde krigföringen under medeltiden, nämligen
det sätt, hvarpå man ständigt och jämnt afslöt stillestånd för korta
tidsperioder, hvarigenom återställandet af det definitiva lugnet blef på ett
betänkligt sätt uppskjutet, till men för allmänna och enskilda intressen,
och hvarigenom svåra afbrott och omkastningar i de militära
operationerna vållades. Svårighet bereddes äfven genom villkorliga
kapitulationer, hvilka så godt som hörde till ordningen för dagen. Att under
en tid, då samfärdseln led under så svåra olägenheter, förbinda sig att
uppgifva ett fäste, derest icke hjelp inom viss tid anlände, förefaller
underbart.
När kristendomen infördes i vårt land på halft officielt sätt, d. v. s.
genom konungens dop, i kraft af hvilket konungen förpliktades att ifra
för den nya lärans utbredning — hvilket ock skedde —, fanns i Sverige
en konungaätt, som hade regerat länge: konungar af samma ätt
regerade, då den helige Ansgar i början af 800-talet predikade kristendomen
i Mälaredalen. K. Olof, som döptes år 1008, efterföljdes af sönerne
Anund och Emund. Från denna ätts tid hafva vi intet för
krigshistorien att anteckna, ty k. Anunds deltagande i k. Olof den heliges fäjd
mot k. Knut den store har intet att göra med Sveriges krigshistoria.
Ätten dog ut och efterföljdes af den ätt, hvars försto konung heter
Stenkil. Ättens regeringstid var kort — ungeför tre fjerdedels sekel —
och mycket märkligt är ej om denna ätt att förtälja. Några
upplysningar om krigiska förhållanden i Sverige få vi dock ur de norska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
