Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGFÖRINGEN UNDER 1 100-TALET. 883
konungasagorna, hvilkas författare icke synes hafva varit fullt fri från
afvoghet mot Sverige, ty förklenande drag omtalas, hvilka knappast
synas trovärdiga. De norske konungarne funno eller sökte anledning att
bekriga Sverige, d. v. s. den del af riket, som låg Norge närmast,
Götaland. K. Harald hårdråde hade rättmätig anledning att angripa, ty en
hans undersåte, hvilken han måste anse som fiende, hade i Götaland funnit
huld och skydd. Den norske konungen färdades år 1063 uppför Götaelf,
lät föra sina farkoster förbi vattenfallen och vann en lindrig seger å
eller i närheten af Venerns strand. Det enda vi från denna krigsfärd
hafva att anteckna är att farkosterna drogos vid sidan af fallen. Sådant
var sed i Sverige, närhelst en fors eller ett vattenfall gjorde flodfarten
omöjlig eller när ett smalt ed skilde tvänne vatten. Om denne sed att
draga fartygen öfver land vittna än i dag månget ortnamn Drag eller
ortnamn, i hvilka ordet drag ingår.
K. Magnus barfot sökte örlig. Han påstod, att Norge hade rätt
till allt land, som låg vester om Götaelf, Venern och Klarelfven, och
han ville med vapenmakt vinna hvad han ansåg Norge hafva förlorat.
Han gick uppför Götaelf sommaren 1098 och anlade vid Venern en
timrad borg, i hvilken han inlade en besättning af 300 man — borgen
bör således hafva varit ganska ansenlig. Under vintern tvangs
besättningen till aftåg, sommaren 1099 härjade k. Magnus Vestergötland i
närheten af elfven, sommaren 1100 anlade han åter ett provisoriskt
fäste, men allt lyktades genom ett fredsslut år 1101. Hvad vi hafva
att teckna oss till minne är anläggandet af ett provisoriskt träfäste,
som kunde rymma trehundra män. Under senare tider anlades liknande
fästen.
Öfriga krigiska tilldragelser under denna ätts tid och strax derefter
voro mera af Gilfallig natur och äro föga kända.
Så kom de svorkerska och erikska ätternas tid med en vexling af
regenter, som vid första anblicken synes fullkomligt regelbunden, men
som vid närmare efterseende befinnes i hvart fall bero på omständigheter,
som kunna kallas tillfälliga. Under dessa ätters tid, som varade i det
närmaste ett och ett fjerdedels århundrade — hon lyktades år 1250 —,
förekommo hvarjehanda krigiska omständigheter, men många —
Vendernes anfall på Konungahäll år 1153, den danske k. Sven Grates infall
i Småland år 1154, Magnus Henrikssons infall i Uppland, som medförde
k. Erik den heliges död år 1160, anfallet mot samme Magnus, som
vållade hans död, stridigheterna, som föranledde k. Karl Sverkerssons
död och följde denna, Esternes infall i Mälaren år 1187 —, allt detta
kunna vi lemna åt sidan, ty dels var det isolerade tilldragelser utan
längre förlopp, dels hafva detaljerne aldrig blifvit antecknade,
åtminstone hafva icke några anteckningar blifvit till vår tid bevarade.
Mot k. Sverker II reste sig sönerne till hans företrädare af den
erikska ätten, k. Knut Eriksson, hvars långvariga regering synes hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
