Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
884 KRIGFÖRINGEN
varit mycket gynnsam för utvecklingen af Sveriges införlifvande med
medeltidens verld, under det icke mycket är att tala om denne k.
Sverker, hvilken hade nära förbindelser med det danska konungahuset,
dess fränder och vänner. Från denne kamp finnas tre slagfält
antecknade: Elgarås, inom Tiveden, Kungslena vid stråkvägen genom
Vestergötland upp mot Tiveden och det i öfrigt okända Gestilren, hvilket
antages hafva legat i närheten af Kungslena. Danskar deltogo i
striderna å k. Sverkers sida, men det är oberättigadt att, såsom nyligen
skett, anse slaget vid Kungslena hafva stått mellan Danskar och Svenskar.
Det nu vid Kungslena uppförda monumentet förherrligar icke en svensk
seger öfver en utländsk fiende, utan en kronpretendents seger öfver
Sveriges laglige konung. Valplatserne ligga vid stråkvägen mellan
Vestergötland och det bortom detta liggande Danmark och Svealand.
Den siste af tidehvarfvets konungar hade att utkämpa en strid mot
upprorsmän. Vi veta, att konungens anhängare förlorade en strid år 1234,
men han kom sedan åter. Detta gifver oss inga närmare upplysningar.
K. Erik den helige företog ett korståg till Finland, hans siste
ättling på tronen, den nyss nämnde k. Erik Eriksson lät sin jarl och
frände Birger företaga en härfärd till samma land. Berättelserna om
dessa härfärder tala om framgång, men lemna i öfrigt inga
upplysningar utom de helt naturliga, att jarl Birger lät, för betryggande af
det svenska väldet i Österland — såsom Finland ofta kallades under
medeltiden — derstädes uppföra ett fäste.
Folkungarnes ätt besteg tronen och blef, genom fortgående val,
vid denne bibehållen under mera än ett århundrade. Den förste af
desse konungar, Valdemar, förstod ej att upprätthålla sitt
konungadöme; hans broder Magnus reste sig mot honom. Han hade mot löfte
om penningar fått danske och tyske hjelptrupper och ryckte fram
utefter någon af de store vägarne genom Vestergötland. K. Valdemars
här stod vid Hofva på Tiveden, sjelf hade han stannat med
högqvarteret i Närike, vid början af vägen öfver Tiveden, vid Ramundeboda.
Der öfverraskades han af ett olycksbud.
Då kom en rännande från den strid,
illa huggen och såra oblid,
och rådde konungen, att han skulle fly
och gripa en annan värja [försvar] å ny,
’vårt folk flyr allt i mossar och kärr’.
De togo deras baner och deras märke
och rymde dädan och in i Närke.
K. Magnus betalade icke sin skuld till den danske konungen, som
gjorde sig påmind. K. Magnus lät kriera — rimkrönikan använder
den term, som förekom vid utrop af tornejspel — sine hulde och trogne
tjenstemän att rusta sig och sine hästar. Han gjorde ett infall i
Halland och närgränsande del af Skåne, men vände snart åter och upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
