Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BÖRJAN AF 1300-TALET. 891
om intet, och fästet gaf sig åt hertig Erik. Det var den vintern så
kallt, att man kunde både gå och rida på elfven vid fästet. Den norske
konungen, som fruktade för härjningar inom Viken, slöt fred med hertigen.
K. Birger, som ej numera hade någon hjelp att vänta, fann sig i
omständigheterna och nöjde sig med en tredjedel af riket. Alla de
föregående striderna, med det elände de vållat, voro således utan resultat.
På Gotland ledo konungens hofmän ett nederlag mot bönderne år 1313.
År 1317 gästade hertigarne k. Birger i Nyköping. Vi veta, hvilken
utgång gästabudet fick. Nu uppflammade åter kriget. Ehurn
hertigarne voro fångne, saknade deras män icke ledare, och förbittringen
gaf mera kraft åt krigföringen. Hertig Eriks enka bosatte sig på S Skara
hus och tre hertigens vänner samlade fol k från Vestergotland, Småland
och Uppland. När konungen begärde tillträde till Stockholm, led han
ett nederlag på Norrmalm. Konungen drog sig tillbaka till Nyköping,
men när slottet började belägras af hertigarnes vänner, skyndade han
till Stegeborg och sedan nedåt Östergötland, för att möta sonen Magnus,
hvilken kom från Danmark med 600 ryttare. Vid Skärkind blef han
slagen af bönderne, flydde sedan öfver Holaveden och drog emot
Vestergötland. Vid Karleby — i Falköpingstrakten — mötte Vestgötarne
honom. En tre dagars vapenhvila aftalades, och under denna skred
konungen till anfall. När natten kom, antände han byn, på det att
hans folk skulle kunna se att afsluta striden.
För vintern lade konungen sitt krigsfolk in i Östgötastäderne —
alltså en lång väg från den senaste stridsplatsen. De som lågo i
Söderköping blefvo öfverraskade och slagne af hr Knut Porse, hvarefter de
som lågo i Linköping och Skeninge begåfvo sig hem till sitt land igen.
Utsigterna blefvo allt mörkare för konungen, och när till sist Stegeborg
började belägras, flyttade han med sin gemål till Visby. Konungen
utrustade då en flotta, ’koggar store och butzor breda’, för att undsätta
sonen, som manligen försvarade Stegeborg, men flottan blef slagen i
Östgötaskären. Drotseten hr Johan Brunke skaffade då samman fartyg,
’hellre stora än små’ och ’plankade’ omkring dem, för att höja relingarne.
Men äfven denna flotta blef tillintetgjord. Hertigens folk byggde en
flotte, från hvilken de anföllo skeppen med stenar och fyrbollar.
Nyköpings hus måste gifva sig. De förbittrade segervinnarne bröto det
ned i grund,
der förut stod både mur och tinnar,
der kan man nu ej en sten att finna.
Sedan föll äfven Stegeborg. De belägrande hade upprättat starka
blidor och stormade både dag och natt, under det försvararne ledo
hunger. Slottet måste gifva sig och refs ned.
Danskarne togo den flyktige konungens sak om hand, men innan
de hunnit göra ett infall i Sverige, uppsökte hr Mattias Kettilmundsson,
som nu var hertiginnornas drotsete, dem i Skåne. Det var i slutet af
Hildebrand, Sveriges Medeltid 2. 56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
