Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
920 KRIGFÖRINFEN
Öfver 30 omkommo i sundet, som efter den dagen fick namnet
Bremersundet, de öfrige räddade sig tillbaka till Vångsön.
K. Karl ryckte ned åt landet för att möta Danskarne. Vid Tiveden
fick han höra, att desse hade befäst sig i Lödöse, hvadan han ansåg
det föga löna sig att tåga vidare. Han vände i stället åter till
Stockholm; torsdagen drog han från Tiveden, och måndagen, strax innan sol
gick upp, var han i Stockholm. Danskarne, som fått underrättelse om
k. Karls annalkande, hade då dragit dädan. Han redde då sin flotta,
36 märsskepp med månge skyttebåtar och snäckor. En mindre samman.-
drabbning egde rum å Vindöström. Danskarne brände sedan Vestervik,
försökte fåfängt att stiga i land å Öland, foro till Gotland och försökte
anfalla Lyckå, der de fingo 150 sårade och döde. K. Karl var rådvill,
ett anfall mot det befästa Lödöse ansåg han icke kunna lyckas.
Förräderi började ock vid denna tid yppa sig inom landet och hämmade
honom. Erkebiskopen befäste Almarestäk, han och biskopen af
Strängnäs samlade folk, men de ville icke hjelpa k. Karl. K. Kristiern
belägrade Ekholms fäste och gjorde här samma dagtingan som vid
Kindaholm och Elfsborg. Höfdingen på Axevall afslöt en hemlig traktat
med honom, Vestgötarne, samlade i Varnhem, förklarade sig skola
hylla den danske konungen, så vida icke k. Karl före den 1 augusti
hade kommit till dem — till dess skulle ett stillestånd vara. K.
Kristiern drog sig till Jönköping, men sände en skara norrut till att
bevaka passet öfver Tiveden. K. Karls folk i Närke anföll och
förjagade henne.
I Jönköping hade k. Kristiern svårigheter att få proviant. Fogden
på Rumlaborg lemnade honom visserligen så mycket han kunde afvara,
men detta räckte icke långt. Försöken att skaffa lifsmedel från den
kringliggande landsbygden misslyckades i de flesta fall, ty bönderne
slogo vanligen ihjäl de utsände ströfpartierna. Omsider ryckte en
dansk här in åt Holaveden, under klang af basuner, bambor och pipor
och med mycken tillförsigt att snart vinna seger öfver Svenskarne,
som ej skulle våga göra allvarligt motstånd. Men de hejdades snart
af bråtar, som hr Erik Nipertz hade låtit hugga öfver deras väg. Sjelf
stod han med Östgötarne bakom bråtarne och gjorde ett nedgörande
anfall. 150 Danskar beto i gräset, flere riddare och svenner, bland
dem någre k. Kristierns råd, blefvo fångne, de öfrige flydde, somlige
med sex pilar i kroppen. K. Kristiern ville rycka öfver Holaveden
för att utkräfva hämnd, men hans folk vägrade att följa honom, icke
blott Tyskarne, som klagade öfver sina stora förluster:
ich qvam hir mit hingste grote,
nu most ich lopen van hir to fote,
utan äfven Danskarne. Blodsot och pestilentia uppenbarade sig i
lägret. I största hast tågade man ned till Halmstad. Sjuke och sårade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
