Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER SENARE DELEN AF 1400-TALET. 941
emot en så mångtalig fiende, som kunde storma än här, än der. De
verkligen vapenduglige inom besättningen synas icke hafva varit
synnerligen månge. Två torn nedskötos af Ryssarne, i det tredje fanns en
stor öppning. Då försöktes den 30 november en allmän stormning.
Från tre håll ryckte fienden fram, och hans stormstegar voro så store,
att nio man kunde på en gång bestiga murarne. Striden blef
långvarig. Ryssarne eröfrade ett torn, men deras försök att derifrån stiga
ned gjordes om intet: stegarne rycktes undan, röken från brinnande
tjärtunnor dref fienden tillbaka. Så hände det märkliga, att efter sju
timmars strid flydde Ryssarne, nedtrampande hvarandre. Fyra dagar
derefter var den ryske hären på återtåg och Viborg var räddadt.
Hvarigenom, det vet man icke. Försvaret var tappert, men det kan
näppeligen förklara den hastiga flykten. Från svensk sida omtalas ett
järtecken, men de ryska källorna veta härom intet. Det hade ju varit
beqvämt att kunna skylla på ett sådant.
Höfdingen på Olofsborg hade under tiden gjort ett infall i
Ryssland och bränt, säges det, åtta hundra gårdar.
Faran hade varit stor och striden svår. Man väntade med stor
spänning undsättning från Sverige, som då, dess värre, var hemsökt
af pesten. Man gjorde emellertid der hvad man kunde. Hr Sten
tillsade ’alle friborne män’ att gå ut, derest de ville behålla deras
frälse. Som vapen och födomedel behöfdes, hvilka icke stodo att få
i Finland, utskrefs en krigsgärd att utgå nästa år vid första öppna
vatten. Hr Sten, som hade sammanträffat med tvänne medlemmar af-:
rådet, biskop Konrad i Strängnäs och Peter Ragnvaldsson, fann, efter
öfverläggning med dem, att det skulle vara mycket nyttigt att få med
till Finland sankt Eriks baner, som förvarades i Uppsala domkyrka,
’ty att det skulle vara våre vänner till en ganska stor tröst, våre och
rikets fiender till en stor vantröst, derest ryktet derom utkomme’. Hr
Sten anhöll derföre att utfå baneret: »oss hoppas till Gud, att der må
följa stort gagn med och må vi derigenom få dess större tröst till
sankt Erik, som först kom den landsänden [Finland] till kristendom,
och jag Sten Sture heter det i brefvet till erkebiskopen — lofvar
att vilja hafva det i vördning och värdighet, som tillbörligt är, att
hafva det i god förvaring och i god måtta föra det hem till Uppsala
domkyrka igen, om Gud med sin nåd mig fogar lefvande igen komma.
Kan eders nåd förmärka, att så nyttigt är, då både jag, Sten Sture,
gerna, att I villen mig det sända till Stockholm oförtöfvadt.» De tre
hade dessutom funnit det vara nyttigt, om Vår Herre ville sin nåd
till oss vända mot de Ryssar, att få någre lärde män [— prester], både
den helga kristna tron till bestånd, om predikas skulle [man hade af
påfven begärt en korstågsbulla, och således hörde ett omvändelseverk
med afseende på Ryssarne till programmet] så ock till råd och dåd
om det kommer till dagtingan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
