Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
966 KRIGFÖRINGEN
och Norges riken med andre okristlige skälmar och öfvergifvet
örligsfolk och hade begynnt brand, mord och röfveri; han ämnade
detsamma åt det öfriga Sverige. Den svenska styrkan i Vestergötland
var för ringa för att våga ett slag. Vestgötarne hade derföre
uppmanat hr Svante att vända åter till mellersta Sverige, för att få hjelp
af Sveriges frälse och väraktiga makt; hans son, unge hr Sten, skulle
deremot stanna i landsgränsen mellan Vermland och Norge samt mellan
Uppland [= Svealand] och Vestergötland, så att rikets fiender icke
skulle förarga, bränna eler förderfva längre upp än de redan voro
komne. Vestgötarne bådo enträget, att Uppländingarne skulle komma
dem till hjelp, på det att de icke skulle för lång tid komma i danske
mäns våld, de — d. v. s. bönderne — skulle då blifva ’egne och fäster,
som den fattige allmogen i Danmark och Norge är’. Från det af
fienden hemsökta landskapet drog sig biskop Vincentius undan till
Torsön i Venern, hvarifrån han den 28 januari underrättade
riksföreståndaren, hvilken torde hafva varit ej synnerligen långt borta, att
Skara domkyrkas gömmor, kistor, stockar, fatburar, arkar blifvit
uppslagna och ur dem allt taget. Biskopen fruktade, att hans slott Leckö
och de gode mäns [— frälsemännens] gårdar i landet [—.landskapet]
skulle blifva anfallne. Sjelf skulle han begifva sig längre bort, till
Amnehärad; han bad, att prestgården och någre närliggande gårdar
skulle blifva förskonade från inqvartering, ifall hr Svantes folk kom
dit tidigare än biskopen. Följande dag, den 29, skref unge hr Sten
från Fredsberg, således på Tiveden, till fadren ett bref fullt af
förhoppningar. Samme dag skrifves från Jönköping, att borgerskapet
derstädes hade uppmanat allmogen i Tveta, Viste, Södra Vedbo och
Vestra härad att hugga bråtar vid Jönköping och ’ligga i landvärn’,
men hade allmogen svarat, att han icke ville ligga för någre bråtar,
utan sitta hemma hos sig. Derföre sade borgarne sig icke hafva annat
råd än att i nödens stund gifva sig åt fienden. Skarabiskopen kom
till sist till Amnehärad och skrifver derifrån den 1 februari: »Vår
domkyrka och vårt klerkeri är skingradt och sköfladt och derutöfver
beskattadt till en omöjlig summa, att icke elden skulle gå ut öfver
alltsammans, vår gård Brynjolfsbo är sköflad och Leckö är bestalladt
[= belägradt], huru derom vill gå är i Guds händer» Den 5 februari
utsände det i Vesterås församlade riksrådet en kungörelse — det för
Gestrikland bestämda exemplaret finnes i behåll —, att hvar tredje
man skulle gå ut, gode, unge och före karlar, med armborst, pilar och
andra goda värjor och dertill sex veckors kost. Fru Mätta,
riksföreståndarens maka, var orolig för den unge hr Sten och bad slottsfogden
i Örebro gifva henne underrättelser. Denne svarar den 9 februari, att
han hade skickat sin egen sven, för att få underrättelser om hr Sten,
men väntade svennen tillbaka först näste dag. Under nattens lopp
väntade han ett bud från Vadstena. Konungen hade låtit förstå, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
