Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde boken. Krigsväsendet - 5. Krigföringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I BÖRJAN AF 1500-TALET. 969
Af hr Svantes folk blef en karl sårad af en pil, någre af fiendens folk,
som sårats, flydde till skogen, de andre, månge bönder och hofmän,
flydde till Salsta gård, hvilken icke kunde stormas, då han var
omgifven af djupa grafvar. Hr Svantes män bådo att få hundra gode
karlar eller flere, ifall han kunde åstadkomma så månge, två
helslangor, ett dussin hakebössor, två dussin lodbössor, lod och krut,
bösseskyttar, en tunna pilar, någre fyrbollar och fyrpilar, en bardskärare och
en kapellan. I brefvet, i hvilket allt detta begäres, hemställes ock,
att riksföreståndarens svenner, som voro med, skulle få löfte om en
bestämd dag, då de skulle utfå det dem tillkommande klädet, ’så att
de blifva desto välvilligare’. En annan af hr Svantes män, Bengt
Laurensson, som hade fått Vendels socken i förläning, möttes, när han
kom dit, på ett ytterst betänkligt sätt. Hr Stens fogde hade ’rest’ alle
hr Stens landbor och en annan frälsemans landbor, så att de voro väl
150 karlar, och desse stulo sig under natten på Bengts svenner, som
lågo i rätt gästning. Desse, som voro vida färre, värjde sig, så länge
de kunde, men måste till sist gifva sig, då de blefvo slagne och huggne
alldeles förderfvade; hr Svantes bref rörande förläningen rycktes bort
och kastades på golfvet. »Efter det edert herredöme», heter det i
klagoskriften, »skall vara rikets föreståndare, då tyckes det mig, att eder är
skedt ett ganska stort högmod och mig en stor skada, mine svenner
äro gripne och illa huggne och slagne, de hafva mist hästar och
harnesk och silfver och penningar och allt det de hade.» En annan af
hr Svantes män, Bengt Eriksson, hade fått befallning att hålla sig i
Stockholmstrakten, men det blef honom icke möjligt; han kunde icke
få någon fordring, då allt kornet hade blifvit utfördt. Han omtalar i
ett bref till riksföreståndaren, hvilket han skref vid Danmarks kyrka
— det var väl presten der, som skref brefvet —, att hr Stens fogde
hade vid pass 150 bönder och hofmän och att de hade tagit från Bengt
Laurensson 7 karlar och 8 hästar, slagit och utplundrat karlarne och
klappat fångarne, så att de fingo gå till Uppsala med hvite käppar, och
nu ämnade sig hr Stens fogde till Bengt Laurenssons gård för att skinna
denne. Bengt Eriksson hade icke mera än 16 karlar, men ville dock
ingalunda rymma till rygga. Han bad att få någre fyrpilar, tio eller
tolf goda hakebössor med krut och lod och flere gode karlar — ’då
vill jag med Guds hjelp främja eder vilja, men blifver jag
omkullryckt, då gäller det eder och flere af edre. För fyra eller sex dagar
sedan fanns i Uppsala ingen af erkebiskopens svenner, nu äro dit
komne väl 40 med deras harnesk. Jag vet icke, om jag skall hålla
dem för ovänner eller vänner. I mån skrifva mig oförtöfvadt svar
att rätta mig efter. Intet långt beråd att göra sin fiende ondt.»
Förhållandena voro betänkliga, då man icke. visste, huruvida den
svenske erkebiskopens svenner voro riksföreståndarens ovänner eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
