Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 DEN HEDNA GUDSTJENSTEN.
scende finnas upplysningar i de fornnorsk-isländska sagorna. Jag
behöfver ej här ingå på en närmare redogörelse. I medeltidssvenskans
litteratur förekommer ordet hvarken i betydelse af hus eller gudahus.
Under medeltiden lånades från tyskan ordet hof i olika betydelser,
hvilka dock alla ega sammanhang. Det nya låncordet eller rättare
ordet i dess nya betydelse betecknar 1. en furstes eller förnäm mans
bostad, 2. prakten inom det samma (hofhållning), 3. dem, som höra till
ett sådant hof (hoffolket), 4. sammankomst af stormän — det heter i
rimkrönikan (del 1 v. 648):
de fyra bröder togo en stämma
det hof det var å Tränonäs.
5. festligt samqväm, gästabud, i synnerhet om festen var förenad med
riddarespel. De som befunno sig i en furstes hof kallades hofmän,
och deras uppträdande skulle vara höfviskt, d. v. s. sådant som
passade sig vid ett hof.
Myterne äro ett, gudstjensten ett annat. Dessvärre veta vi alltför
litet om detaljerne af den hedna gudstjensten i Norden, om dennas
utöfvande inom Sverige veta vi så godt som intet.
Det lilla, som kommit till vår kännedom är följande. Erkebiskop
Rimbert af Bremen berättar i sin lefnadsteckning öfver företrädaren,
den hel. Ansgar, förkunnaren af kristendomen i Sverige, följande.
När erkebiskop Ansgar kom andre gången till Sverige, hade man
der beslutit att egna gudomlig heder åt en forntida konung, som bar
namnet Erik; man byggde honom ett tempel, i hvilket man egnade
honom löften och offer, liksom han hade varit en gud. Denna
berättelse förefaller synnerligen apokryfisk. Hon strider mot allt hvad vi
i öfrigt veta om den gamla gudatron i Norden. Låt vara att gudarne,
sådane de i myterne omtalas, voro skapade efter menskligt beläte,
man gjorde dock en bestämd skilnad mellan gudar och menniskor.
Om vi undantaga Brage, hvilken än betecknas som skaldekonstens
gud, än omtalas som en mensklig skald, finnes intet namn, som är
gemensamt för en gud och för menniskor. Det hela måste bero på
ett missförstånd, men hvad som blifvit orätt uppfattadt, torde det nu
vara omöjligt att uppvisa.
När Ansgar hos konung Olof begärde tillstånd att i hans land
förkunna kristendomen, fick han det svar, att detta icke berodde på
konungen ensam. Han sammankallade sine främste män och förelade
dem ärendet. Desse förklarade sig vilja kasta lotter på sine gudar,
för att få veta huru dem täcktes. Efter deras sed gingo de ut på ett
fält och kastade lotter, och då föll alltid lotten så, att det var guds —
det borde väl hellre heta: gudarnes — vilja, att kristendomen och den
heliga tron skulle grundas och stadfästas i riket. Jag fäster mig här
endast vid det otvetydig stadfästa — factum, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
