Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HEDNA TRON. 15
tänkliga, förut påpekade omständigheten, att vi icke kunna ens med
afseende på flere af de vigtigaste myterne, som åt oss blifvit
bevarade i uppteckningar från medeltiden, med full säkerhet uppgifva,
huruvida de äro äkta originalmyter eller om de i sig upptagit ett
kristet element, hvilket antingen kan, under den tidigare beröringen
med kristne i utlandet, hafva bidragit till sjelfve mytens utbildande
eller ock kan genom inverkan af den i Norden inkomne och stadfäste
kristendomen, hafva vid den slutliga formuleringen, i sammanhang
med nedskrifvandet, hvilket verkställdes af kristne män, erhållit
hvarjehanda mera eller mindre djupt gående tillsatser.
Carl Rosenberg har i sitt arbete Nordboernes Aandsliv fra Oldtiden
til vore Dage (del 1, s. 480 f.) sökt tränga in till de lifstankar, som
skapat och utvecklat den andliga kulturen i Norden, och göra reda
för deras sammanhang inbördes.
»Kärnan i den hedne nordbons tro är, säger han, Ragnaröksmyten.
I tillvaran fanns en ursprunglig motsats af oädla och ädla krafter, af
hvilka de förre skulle vara de senare underordnade. Denne motsats
innebar icke med nödvändighet split mellan de olika krafterna, men
splitet kom, harmonien bröts, man anade synden som det nuvarande
verldslifvets grundvilkor, synden icke i något öfvergrepp från
sjelfviskhetens sida, utan tvärtom af brist på stolthet: gudarne nedläto sig
till jättarne, de ädla makterna gåfvo sig i lag med de oädla. Detta
var icke tillvarans ursprungliga bestämmelse, derföre äro nu allt och
alla komna in under syndens konseqvens, d. v. s. under ödets
herravälde. Det mytiska uttrycket härför är nornernas ankomst till Åsgård
samt Lokes, nidingens, upptagande i gudakretsen och det inflytande
han inom denne vinner. Förderfvets frö utvecklar sig stadigt och
medför till sist den allmänne undergången, då verldslifvet, trots Lokes
fängslande, till sist blifvit genomträngdt af svek och gudarne försvagat
sig genom upprepade förbindelser med de fientliga makterna. Men
det eviga kan icke förtäras i elden, det ädla är evigt och derföre födas
gudarne på nytt i en ny tingens ordning.»
»Den nuvarande tingens ordning är i grunden oordning, det
allmänna grunddraget är split. Den första ofreden mellan de två
gudagrupperne kunde afslutas med en förlikning, men mellan gudar och
och jättar är brytningen oläklig. Odin och Tor föra i främsta
rummet kampen, den förre med andens, den senare med handens kraft.
Frö står som jättarnes fiende långt efter Tyr, som offrade sin hand
för att få ulfven bunden. Gudarne äro ofullkomlige, de hotas ständigt
med undergång; derföre hvilar öfver dem något tragiskt. Ödin, alltid
medveten om den hotande faran, har upptagit detta i sitt eget väsen
och derigenom blifvit demonisk. Tor går upp i ögonblickets dust och
blifver derigenom, med all sin kraft och all sin goda vilja, komisk.
Alle gudarne begabbas af Loke, men derigenom väcka de djupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
