Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 DEN HEDNA TRON.
medlidande: att sådant kan hända det ädla i verlden är just det mest
fruktansvärda beviset för verldens brist och förgänglighet.»
»Af gudarnes dubbla egenskap att å ena sidan vara
verldsordningens skapare och upprätthållare samt de oädla lifsmakternas svurne
fiender, å den andra sidan ofullkomlige och dömde till undergång
bestämmes deras förhållande till menniskorna och menniskornas till dem,
med ett ord gudarnes dyrkan.»
»Gudarne rådde för den af dem skapade verldsordningen, icke
minst för naturkrafternas verksamhet. Menniskorna voro i hög grad
beroende af dessa, och de måste derför söka vinna gudarnes bevågenhet,
hvilket skedde genom blotande. Man blotade för godt år och fred
och för seger» — fred och seger tala om stridiga intressen.
Tor var ljungelden, jättarnes fiende och den himmelske eldens
gud, och denne eld var ren, under det att den eld, som brann i
menniskornas hus, kunde vara utsatt för hvarjehanda orenande inflytelser.
Härden var i Norden, liksom i Södern, hemlifvets medelpunkt. På
härden brann elden, hvilken var af himmelskt ursprung, denne måste
vårdas. Ända in i senaste tider har den sed förekommit, att ett
nyvigdt par vid inträdet i det egna hemmet riktade sina steg först till
härden — orsaken har blifvit glömd, det heter nu, att de nygifta
skola smaka på soppan. Om en farsot uppenbarar sig i en by, har
detta ansetts bero på besmittelse, då måste alle eldar utsläckas och ny
eld framkallas genom gnidning af trä mot trä — en borrning, som
spelat en stor roll i den mytiska uppfattningen. 1 Hemlifvet ansågs
heligt och det var stäldt under beskydd af den gud, som sköter åskan
och blixten. I hemlifvets helgd grep kyrkan icke in, kristendomen
fordrade icke mera än att hvar enskild person skulle tillhöra kyrkan,
men med afseende på det nybildade hemmet skulle en kyrklig vigsel
föregå. Tors namn förekommer i många personnamn (i formen
Tore och i hardt när otaliga sammansättningar), i många ortnamn.
Detta, jämte de in i senaste tiden bevarade sederne, visa, hvilken stor
betydelse Torskulten hade i forne dagar. Tor vigde, enligt de gamla
uppgifterna, hvarjehanda saker med sin hammare. Tors hammare blef
i följd deraf en symbol och en amulett, som mycket flitigt användes
— såsom i det föregående har blifvit sagdt, i mindre mon på Gotland,
hvarest således Torskulten synes hafva varit mindre betydande än på
det svenska fastlandet.
Man blotade för seger — strider förekommo inom landet, strider
fördes inom andras områden, för striden rådde Oden, med sin
åttafotade häst och sitt spjut. Oden har fått en mycket framstående ställning
såsom en öfvergud, men detta torde i viss mon hafva berott på något
senare tiders systematiserande åtgärder — när jag säger ’något senare’
1 Jfr Kuhn, Die Herabkunft des Feuers und des Göttertranks.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
