Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HEDNA TRON. 17
går jag ganska långt tillbaka. Oden var en stridens gud — han
representerade derutöfver mycket annat —, han gaf seger och åkallades
derföre i strid, striden var en honom egnad dyrkan. Krigiske voro
Nordborne, vida mera än kristendomen kunde godkänna.
»Lifvet är en strid, striden en gudsdyrkan. Att undandraga sig
striden är föraktligt. Att taga del i striden, att falla i denna är ett
inre kraf på mannen, om han vill göra till fylles åt sig och åt
gudarne. Vid julblotet lade man handen på galtens hufvud och lofvade
att under det kommande året öfva ett storverk eller i annat fall dö.
Det ovärdigaste af allt var rädslan, man fick ej frukta något, ej ens
det mäktigaste af allt, ödet. Övärdigt är det att öfverväldigas af något,
att blifva utom sig af glädje, att brista i gråt och sorg. Övärdigt är
det att vara ömtålig, icke ens den svåraste kroppsliga pina får hjelten
ömma vid. Ovärdig är all svaghet, derföre är ålderdomens skröplighet
jämmerlig, sjukdom är icke bättre, sotdöd är den värsta olycka.
Övärdigt är att lida en förnärmelse utan att kräfva hämd. OÖvärdigt är
att i något afseende låta sig öfvermannas eller kufvas af någon.
Derföre blir hvart menskligt förhållande, äfven de sympatiska, så lätt en
strid, ett prof på hvilken eger den starkare viljan. Derför lägger en
kraftig strid den fastaste grunden till vänskap, äfven i kärleken mötas
vilja och vilja, personlighet och personlighet; uppkommer ett
missförstånd, så gäller det icke allenast lyckan, utan lifvet. Det är
ovärdigt att missbruka sin kraft mot den svagare, derföre är qvinnan
fridlyst, derföre är det manligt att visa mildhet mot den som behöfver
hjelp och mot den som blifvit öfvervunnen. Det är ovärdigt att ljuga,
att bryta sitt ord, att svika, att öfva hemlig trolldom, att i smyg döda,
att vara snål, att vara sladderaktig, att svika sin slägt. Vid grafölet
lofvade sonen att uträtta ett storverk för att hedra faderns minne, och
blodshämden var en helig pligt. Den man borde hedra efter döden,
skulle man bistå under lifvet, äfven om bandet ej var af naturen knutet;
fosterbrodern skulle vara sin fosterbroder trofast, hirdmannen sin
konung. Äfven i kärlek och i äktenskap är omsorgen om den älskades
värdighet en hufvudverkan af ömheten: en god hustru vill tio gånger
hellre se sin man död än vanärad, och hon vågar sönernes lif, på det
fadern må blifva hämnad. Skall man med ett ord beteckna den
sedliga känsla, som genomträngde våre förfäders lif och åt alla dess
förhållanden gaf det egentliga innehållet och stadgan, så är det ordet
hederskänsla.»
I dessa af en skarpsynt och varmhjertad tänkare uttalade ord 1
kan jag instämma. Men — och detta har icke C. Rosenberg
underlåtit att framhålla — den karaktär, som efter hvad ofvan framhållits
utmärkte Nordbon, innebar otaliga möjligheter att slå öfver, så att
1 Till hvilka jag i det föregående gjort ett och annat tillägg.
Hildebrand, Sveriges Medeltid 3. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
