Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 UTDÖENDE KULTURER.
det goda blef ondt. Sjelfkänslan gick lätt öfver i sjelfviskhet.
Lifskampen ledde öfver till ett öfverskattadt värde af striden i och för sig
sjelf, och med striden i det dagliga lifvet, vikingatidens lif, följde
mycken grymhet, mycken snikenhet, mycket, som ej är förenligt med
hederskänslan. Det patriarkaliska förhållandet mellan herre och tjenare
blef ofta stördt genom den förres maktlystnad, den senares begär att
sjelf blifva herre. De ständiga striderna mellan enskilde framkallade
dödsfall i så stor myckenhet, att man måste tänka på andra straffmedel
än blodshämden, hvilket innebar en nedsättning af familjekänslan.
Under urartandets tid fick skrytsamheten och den yttre prakten allt
för ofta träda i stället för den på personlighetens värde grundade
maktställningen. Man ville stå väl med gudarne, men — detta är ett
lyte, som följer med allt mångguderi — man visste ej alltid till hvilken
gud man skulle i en viss sak vända sig, man drog lott mellan gudarne,
och med den nya riktningen hos sinnena låg det nära till hands att
mera hylla de gudar, som rådde för förkofran af den timliga välfärden.
Man satte vid sidan af fädernes gudar andra makter, som voro af
främmande ursprung — alldeles som Romarne gjorde mot antikens slut.
Somlige öfvergåfvo de gamle gudarne och satte i stället sin tro till
den egna kraften, af hvilken man var fullt medveten. Somlige trodde
på den ende gud, som hade skapat solen, men det torde med skäl
kunna sättas i fråga, om icke denna tro var framkallad genom
beröringen med kristne män och deras tro. En upplösningens tid var
kommen.
Det är ett ytterst märkligt drag i verldshistorien, att när en ny
period inbryter, buren af nya tankar, och aflöser en tidigare, så visa
sig inom denna tidigare hvarjehanda tecken till förfall. Så var det
med den antika hedendomen, när kristendomen dagades öfver verlden,
så var det med den nordiska hedendomen, när kristendomen kom till
dennes aflägsna verld. Här hafva vi icke det normala spelet af de
inom en och samma kultur förekommande rörelserna nedåt och uppåt,
då det hittills förbisedda börjar göra sig gällande. Det är i båda de
anförda fallen något annanstädes uppkommet nytt, något som icke står
i samband med det ena eller det andra området, hvilket gör sig
gällande just derigenom att inom det cna och det andra området det för
detta karakteristiska hade börjat visa sig utlefvadt. När kristendomen
började förkunnas i Norden, hade den der af gammalt rådande tron
börjat vackla.
Detta är ett märkligt förhållande, men vi kunna med detta
sammanställa ett annat, icke mindre märkligt, hvilket har samma innebörd
och derföre i detta sammanhang bör framhållas. Inom den materiela
kulturens område, i de former, som hade utbildat sig, icke för det, som
närmast afsåg det praktiska i lifvet, såsom svärd, spjut, yxor o. d.,
utan i de former, som tillhörde det mera öfverflödiga och i hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
