Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERÖRING MED KRISTENDOMEN I UTLANDET. 21
måga att utbilda de mytiska berättelserna liksom på andra företeelser
inom berättelsens och diktningens område. Påminna icke de konstfullt
invecklade uttrycken i den fornnordiska konstpoesin om ornamentikens
slingrande mönster?
Vi veta, att Nordborne, särskildt mot slutet af den hedna tiden,
icke voro fastvuxne vid den torfva, af hvilkens odlande de fingo det
dagliga brödet. De färdades vida omkring, i långt aflägsna land
öfvade de våld och idkade de handel. De på Island nedskrifna
konungasagorna, liksom de isländska ättsagorna gifva oss otaliga intyg om det
ena och det andra. Om det förra vittnar för öfrigt den jämmer, som
i utlandet uppstod öfver ’Nordmännens raseri’, en jämmer, som genom
raden af mellanliggande århundraden hunnit äfven till våra öron. Att
Svenskarne uppträdde som krigare i utlandet och att de der drefvo
köpenskap framgår alldeles tydligt af urkunderne. Ett och annat
enstaka drag får jag i det följande tillfälle att framhålla. Vid dessa
tillfällen framträdde i all bjärthet skilnaden mellan det nordiska
elementet och det utländska, men under beröringen mellan de två
elementen fick Nordbon tillfälle att göra bekantskap med den kristna
kyrkan, till hvilken de flesta af de land, som Nordborne besökte och
hemsökte, redan räknades. I ådenna bekantskap låg onekligen ett frö
till en kommande utveckling.
Den som dyrkar flere gudar ser en främmande gud med helt
andra ögon än den kristne, för hvilken ej finnes mera än en gud.
För hedningen blir den främmande guden i viss mon en jämlike till
de gudar, hvilke han tidigare egnat sin dyrkan. Den omständigheten,
att man icke i Sverige — lika litet som i öfrige delar af Norden —
hade ett särskildt prestestånd, som egde särskild kännedom om
gudarnes förhållanden och förrättade de gudstjenstliga handlingarna, som
genom sin närmare kunskap om det gudomliga hade tillfälle att öfva
ett tvingande inflytande på det öfriga folket och genom denna
särställning hade sina egna, mäktiga intressen att taga till vara, allt detta
var af stor betydelse. Genom frånvaran af ett hedet prestestånd
borttogs från beröringen med den kristna tron och dennas förkunnare
känslan af afundsam misstänksamhet och af öppen förbittring. Hade
man sjelf sine gudar, så hade andre sin gud, och det med samme rätt.
Man var derigenom benägen att akta den främmande guden, mången
gång leddes man till att anställa ett slags kraftprof mellan de egne
gudarne och den främmande, och den som visade sig starkare gick
åtminstone för tillfället af med segern. Dock kunde det visserligen
hända, att någon gång det nationela intresset för de egne gudarne
framkallade motstånd mot kristendomens förkunnare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
