Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 KRISTEN SED. SPRÅKFÖRHÅLLANDEN.
De sagor, som behandla det tidehvarf, under hvilket Norden blef
närmare bekant med kristendomen och slutligen gick öfver till denne,
tala sällan om kristen tro, de använda i regeln uttrycken kristen sed.
Det var icke läran, som i främsta rummet fängslade Nordbornes
uppmärksamhet, utan läran tillämpad i lifvet, d. v. s. den nye seden.
Väl voro ej alle kristne, med hvilke man i utlandet kom i beröring,
kristne i ande och sanning, äfven kristne kunde öfva våldsamheter och
begå svek, men man mottog dock det intryck, att i de kristna landen
var seden en annan än hemma i Norden. Detta måste väcka
uppmärksamhet, och man kunde icke gerna sluta ögonen för det factum, att
man i det kristna utlandet hade i många hänseenden hunnit vida
längre i odling än i det egna landet. Detta utöfvade med
nödvändighet ett visst inflytande.
Den första beröringen framkallade sålunda en viss häpnad och en
viss tvekan. Det fanns i allmänhet ingen principiel motvilja att hylla
den främmande guden, så snart denne visade sig stark nog att gifva
hvad man behöfde. Men å andra sidan kunde seden och ännu mera
läran och tron väcka undran och ömkan. Det kristna idealet var i
mycket alltför olikt det hedna. Buden att lefva fridsamt, att vara
försonlig, att om man blef slagen å det ena örat, villigt bjuda fram
det andra för att detta måtte utsättas för samma behandling — sådant
stridde alltför mycket mot den fäderneärfda uppfattningen och det
kraftiga, trotsande sinnets art. I mångt och mycket hade redan den
tidens katolska kyrka gripit in i den menskliga lefnadens enskildheter.
Män, för hvilke förmynderskap af gammalt varit olidligt, kunde icke
gerna med villighet foga sig in under ett nytt förmynderskap, hvars
räckvidd man icke kunde ens tillnärmelsevis mäta. Så låg det ganska
nära till hands att fastän man från början icke hyste någon fientlighet
mot kristendomen, man likväl kände sig stött tillbaka, när man fick
närmare kännedom om kyrkans fordringar.
Det finnes en annan svårighet, som vi måste egna någon
uppmärksamhet, en svårighet, som gäller icke endast
missionsverksamheten inom Norden och dennas fortgång, utan ock beröringen, i
synnerhet den fredliga, mellan Nordborne och utlandets inbyggare, —
och det är språket. För inbyggarne i de tre nordiska rikena torde
det den tiden icke hafva funnits svårigheter att tala sinsemellan. Men
när Svenskarne kommo till det land, som sedermera efter dem kallades
Ryssland, när Nordborne kommo till England, till Irland, till
Frankrike, huru skulle man kunna blifva förstådd af dessa lands inbyggare?
Isländske skalder uppsökte angelsaksiske konungar och diktade qväden
till deras lof. Hjelp vanns emellertid derute genom de nordiska
kolonier, som hade kommit till stånd och hvilkas inbyggare under den
dagliga beröringen med infödingarne måste hafva lärt sig något af
deras språk och väl äfven lärt dem att i viss mon förstå nordiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
