Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte boken. Kyrkan - 1. Kristendomens införande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 UNNE. ERIK SEGERSÄLLS DOP.
gudstjensten på Björkö, hvarest han afled den 17 september 936. Hans
följeslagar kunde naturligtvis icke föra hans lik till hemstaden: allt
för stora svårigheter i det ovägade landet reste sig deremot. De funno
på den egendomlige och — må vi väl säga — betänklige utvägen att
skilja erkebiskopens hufvud från bålen och föra detta till Bromen,
hvarest det nedlades framför högaltaret.
Med Unnes besök i Sverige var den Hamburg-bremenska
missionen i vårt land lyktad för lång tid.
Danmark låg Tyskland och Bremen för nära för att
erkebiskoparne i Bremen skulle kunna underlåta att egna sin uppmärksamhet
åt de kyrkliga förhållandena i detta land. Också tillsattes år 948
biskopar i Hedeby, Ribe och Århus, men gränserne mellan dessa stift
voro icke fastställde. Vi hafva att tänka oss missionsbiskopar med
vissa ungefärligt begränsade verksamhetsområden. Andre biskopar
funnos, hvilke icke hade någon bestämd hufvudort. Adam af Bremen
uppgifver, att erkebiskop Adaldag († 988), Unnes efterträdare, äfven vigt
en biskop för Sverige, den i Danmark födde Odinkar, hvilken säges
hafva varit mycket nitisk. Senare sändes en biskop Folkvard, som
hade måst lemna sin verksamhet inom vendiskt område, till Sverige
eller Norge. Adam vet icke, hvilketdera landet hans verksamhet gällde,
men denna skall hafva varit krönt med framgång.
Vi närma oss nu år 1000. Adam af Bremen uppgifver, att k. Erik
segersäll hade låtit döpa sig af en Poppo, hvilken var ett sändebud
från kejsaren och erkebiskopen i Bremen. OÖmvändelsen skulle hafva
försiggått i Danmark och föranledt, att prester från Danmark gingo
öfver till Sverige för att der införa den nye seden. Enligt k. Sven
Estridsson, hvilken bör varit kunnig rörande dessa förhållanden,
försjönk k. Erik dock snart tillbaka i hedendom.
Denne Poppo skall vara densamme, som sattes till biskop i Hedeby,
och konungens omvändelse skulle hafva framkallats af hans häpnad,
då han fick se Poppo i den nakna handen bära två glödgade jernstycken.
Han skulle derefter hafva påtagit en drägt, som var öfverdragen med
vax, och han bad, att man skulle tända eld på kläderna. Dessa
förtärdes af elden, men han kände ingen sveda, ej ens röken. Det förre
undret omtalas flere gånger 1 och torde få anses vara en legend, som
togs för god af den tidens lättrogna menniskor och fästes än vid en
än vid en annan omvändelse. Tiden för k. Erik segersälls dop kan
icke närmare bestämmas, liksom ej heller tiden för k. Haralds.
Norge mottog kristendomen från England. Harald hårfagers son
Håkan, som fostrats hos k. Etelstan i England, vände åter till
fosterlandet som kristen, men fann försöket att vinna Norrmännen för den
nya tron fruktlöst, han måste t. o. m. iakttaga vissa yttre bruk af
1 Dehio anför flere exempel, del I, anm. s. 21. Poppo säges genom samma under
hafva förmått den danske k. Harald blåtand till omvändelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
